Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XII. Vid midnattstid
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
att möta sitt öde, om han voro mätt, började han taga för sig af
den rikliga portionen oxkött och svart bröd jämte te, som han
begärt i stället för brännvin.
Efter några minuter föll han åter i tankar, och han åt
mekaniskt, grubblande på mångahanda ting. När han bröt sönder
ett af de hårdt gräddade bröden, såg han någonting glänsa,
liksom om ett guldmynt legat inbakadt i brödet. Ett ögonblick
segrade hans nyfikenhet öfver den dystra håglöshet, hvari hans
långvariga grubbel försänkt honom. Han plockade brödinkråmet
från det främmande föremålet och upptäckte, att hvad han tagit
för ett mynt var en tom patronhylsa.
— Hur har den kommit dit? undrade han och höll upp
hylsan för att bättre se. Han erinrade sig, hur förbluffad kung
Georg blef, när han hittade äpplet i gräddmunken, och han brast
i skratt.
— Det kan inte råda något tvifvel om bageriet, där det här
brödet bakats, sade han. — Men bättre en patronhylsa än en
kakerlacka.
Han satt på sin filt vid väggen midt emot fönstret, där han
var längst ifrån den isande vind, som blåst hela morgonen. I
det han höjde armen, slungade han patronhylsan mot den trånga
fönsteröppningen, men den slog mot väggen inne i fördjupningen
och rullade utför den sluttande muren ned på golfvet.
— Mycket uselt siktadt! mumlade Bob för sig själf och de
fyra väggarna. Och plötsligt mindes han åter, hvad som skulle
hända morgonen därpå. Ofrivilligt genomilades han af en
rysning, och han började frukta för möjligheten att bli svag, när
han faktiskt stod ansikte mot ansikte med döden. Men hvarför
skulle han svikta? Han erinrade sig den lugna oräddhet,
hvarmed japanen med öppna ögon gick dödsfaran till mötes. Han
tänkte på Kobos harmoniska, behärskade väsen. Passade det
honom, en engelsman och en kristen, att visa mera fruktan?
Frågan gaf sitt eget svar, och han försjönk åter i lugna drömmerier.
På så sätt förgingo några timmar; hur många kunde han
icke säga, ty hans ur hade man tagit från honom. Han kom
tillbaka till nuet, när en man trädde in med skrifmateriel. Han tog
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
