Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - II.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
245
— Jag tycker, det lugnar en smula — och söver
— om man spelar varligt.
Elden brann sakta ner på härden. Magne satt på
pallen med lutan i knäet och lät strängarna sakta
klinga i en oändlig ström av skiftande ackord. På
bänken sov gossen. Skenet från elden mörknade
långsamt över hans ansikte.
Magne såg på honom oavlåtligt. Med hunger —
längtan — tacksamhet i sin blick. Sov, gosse, sov!
Nu kan jag tro, att du älskar mig! Nu kan jag tro,
att jag är ensam i världen om din kärlek. När du
vaknar, tror jag det inte längre.
Nu vet du alltså, vem jag är. Du vet allt ont, som
blivit sagt om mig — all smuts, all skam, som
hopats över mitt namn. När du vaknar, ska du
minnas det — och förakta mig. Men nu sover du
— nu minns du ingenting om mig — annat än att
du iskulle ha kunnat älska mig — kanske. Så mycket
har i alla fall livet givit mig. Jag älskar — och är
älskad — kanske.
Flickan reste sig ur sängen och tassade fram till
Magne på nakna fötter. Han slutade spela och hytte
åt henne med handen, att hon skulle vara tyst. Då
stod hon stilla och såg på den sovande.
— En vacker gosse, viskade hon sömnigt. Men
dum.
Magne viskade så stilla:
— Har du någonsin i ditt liv sett en människa
så ren?
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
