- Project Runeberg -  Valda verk / 1. Ellen - Vattendroppen - Litterära storverk i västficksformat /
33

(1940-1941) [MARC] Author: Martin Koch
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ellen. En liten historia

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

segelsällskap hamn för sina båtar. Över hela himlen låg annu
ett återsken av sommardagens gyllene ljus; en och annan
stjärna blänkte knappast märkbart. Längst borta hängde en
tunn dimma över vattnet. Det var stockholmsnaturens lätta och
öppna skönhet med en underton av vemod, som dock aldrig
blir riktigt allvarligt ment.

— Kaffe ja! Och bakelser och bröd och mandelkransar
och pepparkakor och det ena med det andra, tack!

Serveringstösen försvann bland pratande, viskande,
skrat-tande gäster. I ett öppet fönster i stugan syntes värden själv,
rödbrusig och stor med segelmössan över sitt svettiga huvud.
En krögare utan flaskor och krus, ty här fanns ingen sprit.
Misstänkta ljud hördes där han stod och så slapp det löst.
En ilsken grammofon spottade till några tag och vevade
sedan ur sig en amerikansk dundermarsch, spelad av
brakande bleck och trummor; hest och tjutande arbetade den
sig fram och överöste publiken med ett ogenomträngligt,
ovettigt slammer.

De båda unga lutade sig trötta i bänken. Tryckta fast intill
varandra, vilade de utan tankar, medan deras händer lekte
i blindo under bordet. Nu blev han visst för djärv i leken,
hon såg hastigt upp, undrande, och drog sig skyggt tillbaka,
men bara litet tillbaka. Han gjorde sin allra snällaste min
och då var hon strax på sin rätta plats igen.

I ett mörkt hörn sutto två andra älskande och kysstes, utan
att bry sig det allra ringaste om alla dem, som sågo på.

— Ser du! sade han och hon tittade nyfiket.

— Isch!

— Än vi då?

— Ja men här? Bland alla! Jag är inte sådan.

Och han tänkte på, att de hade känt varandra knappt en
månad. Hennes läppar voro hans, men ingenting mer. Ingen

3. — Ko c h, Ellen.

33

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 13:02:13 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/kochvalda/1/0033.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free