Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ur litterära storverk i västficksformat. En okynnesbok
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Far min — ja! — han var en man, som genomgått ett par
klasser på gymnasium, men sedan kommit in på funderingar
och fått leda vid civilisationen. Han gav sig till fjälls och
försvann för en räcka år. Nu får man ofta se honom här i
Ådalssocknarna komma dragande på en kälke i sällskap med
en eller annan lappkäring. Han kallas för lapp-Svedberg.
Det sägs att han är gift med henne och som alla lappar utan
renar leva de av tiggeri. Det är käringen som tigger.
Mannen följer henne, tyst, sluten och besynnerlig. Får han
brännvin, super han sig full och gråter då ofta och jämrar sig.
Han är en vilsen människa, det syns.”
Och den unge mannen tänkte: ”detta här måtte väl ändå
ska vara rätt innerligt förbannat intressant för dig, ditt gamla
murmeldjur, att höra?”
Nu åter högt:
”Men när han supit sig full — ni skulle höra honom spela
då! Som han kan få felan sin att kvittra och sjunga som
en fågel, att gråta och snyfta som en människa i nöd, att
skratta och jubla som en älskogslek en kväll över solvarma
liden — åja! — far kan spela, han! Det bor liksom två
röster i strängarna — den ena sjunger i klingande dur om
dagligdags stök hemma vid de grå husen och om stampande
polsketakt om lördagskvällarna — när solen sjunker — som
ett brinnande hjärta — bakom skogsåsarna. I den rösten
finns smek av unga flickor — och snus — och gott brännvin
— för brännvin är gott — det är det — om jag får säga
som jag tycker att det är. Den andra rösten viskar i moll
som en lockton ur skogen — eller från sätervallen — eller
från de små vattensågarna och skvaltkvarnarna. Den
viskningen kommer djupt ur en vilsen själ, som gått bort sig
mellan myrarna, medan trollen hojtade från gran och fur,
217
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
