Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Det blir aldrig så tyst här inne, att inte tystnaden hörs.
Det är som ett stilla mummel ur stenväggarna. Stannar man
och lyssnar, då hör man det inte, då är det bara två
stenväggar, som löpa mittemot varandra och bilda en smal gång,
där små dörrar sitta tätt, små stängda dörrar. Framför
dörrarna löpa smala balkonger utmed väggarna, våning över
våning, på översta botten ser man under sig en smal och
långsträckt dal, oändligt djup mellan stenhöjderna. Så många
dörrar, så många människor, alla innestängda. Står man
och lyssnar där ute i dalen, kan man ingenting höra, men
vänder man sig bort, så ljuder ett svagt mummel ur
väggarna liksom av hjärtan som bulta, tankar som släpa sig
rasslande fram.
Hur ha de gestaltat sin tillvaro åt sig, dessa människor?
Grinar inte den meningslösa dumheten emot dem ur dem
själva, vart de rikta sina ögon?
Se här:
En liten gråljus, fyrkantig stenhåla, det svartstrimmiga
gallret för fönstergluggen har ohjälpligt bränt sig fast i
ögonen på mannen, som sitter där inne och stirrar upp mot
den lilla fläck av himmelen han kan se — han blir aldrig
fri från tanken: varför?
Han höll ett skjutvapen i sin hand, plötsligt hörde han
förskräckt att skottet gick — vännen föll, som stod bredvid.
Och dråparen fördes bort till straff. Som en vansinnig stod
han vid rannsakningen och såg den mänskliga dumheten
vältra fram. När allt var vittnat om vad andra människor
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
