Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
rangens venetianare från denna tid är för litet
känd för att kunna nämnas såsom en fullt
definitiv konstnärspersonlighet.
I ännu högre grad saknar man grundliga och
belysande utredningar rörande den venetianska
landskapskonsten under 1700-talet, och dock
betecknar just denna skola i viss mån den första
egentliga blomstringen för det modärna
plein-airmåleriet. Få perioder ha för öfrigt varit så
produktiva och så hängifna måleriet framom alla
andra konster. Canaletto, Belotto, Marieschi,
Guardi och alla de namnlösa talangerna ur
samma krets ha målat sitt Venedig med nästan
samma ifver som man i våra dagar brukar
fotografikameran, och de ha i många af sina bilder
fångat detta skimmer af soldis och vatten,
som allt fortfarande utgör lagunstadens finaste
tjusning. I Högskolans samling finnas sex stycken
venetianska vyer, af hvilka dock två hänga bland
de svenska taflorna. De tillskrifvas Johan Richter.
Äfven de öfriga höra ihop parvis: ett vanligt
förhållande med dessa venetianska stadsvyer,
som i de stora palatsen gärna brukades såsom
dörröfverstycken. De två större i vår samling
ha också ett uteslutande dekorativt värde samt
en kulturhistoriskt tack vare sina noggranna
skildringar af folklifvet på Marcusplatsen och på
Rialtobron. De båda mindre däremot, hvilka
båda återge vyer från Canal grande, äga en
intimare konstnärlig charme, en friskare ton och
stämning (ehuru de lidit något genom
aftvätt-ning). Möjligen äro de utförda af Michele
Marieschi.
Ett annat italienskt landskap af utpräglad
lokaltyp är den stora bild, som redan i Husska
samlingen med fullt skäl tillskrefs Salvalor Rosa.
Taflan visar samma ingredienser, som
återkomma i ett flertal af den napolitanske
landskapsmålarens dukar — en förgrund med lummiga
träd och sjöstrand, en bakgrund med ruiner och
skarpa fjällkammar — men dessa äro här
sammansmälta på ett synnerligen effektfullt sätt, och
det hela är utfördt med stor bravur. Bilden
skattades också redan i gångna tider ovanligt
högt: i den Husska katalogen upptages den
till 1000 kronor och framhålles såsom »en af de
dyrbaraste i A. Wallis samling och förut
tillhörande C. F. von Bredas samling».
Möjligen likaledes af napolitanskt ursprung
är en stor tafla, som visar en
franciskanermunk (halffigur i naturlig storlek) försjunken i
bön framför en uppslagen bok. Färgstämningen
är dock så mörk, att taflan endast i starkaste
belysning kommer fullt till sin rätt.
Med en viss rätt kan man ju också räkna
Georg Penz’ framställning af »Caritas romana»
till den italienska afdelningen. Mästaren var
född niirnbergare och uppvuxen i Albrecht
Dlirers fotspår, men sökte sedermera att bilda
sin stil och sin färgkänsla i så nära anslutning
GEORG PENZ. CARITAS ROMANA.
som möjligt till de stora venetianarna, Giorgione,
Palma och Tizian. Särskildt i sina porträtt lyckas
han också ofta komma dem mycket nära. I vår
bild är det venetianska tycket mindre påfallande
iföljd af den kyligt gråa färgskalan, men typerna
äro dock helt palmeska (med särskild betoning
af det sentimentala draget). lån replik af samma
komposition, tillhörande grefve Harrachs samling
i Wien, är något kraftigare i färg. Båda taflorna
äro signerade med Penz’ monogram och vår bär
dessutom årtalet 1546.
Den franska afdelningen är betydligt fattigare
än den italienska, men äfven den innehåller dock
några taflor af estetiskt och konsthistoriskt
intresse. Den tidigaste torde vara en liten
framställning af konungarnas tillbedjan, målad på
koppar och sedan ålder tillskrifven Simon Vuet.
Attributionen är helt säkert riktig. Bilden utgör
dock knappast mer än en liten smakbit af det
akademiska måleriet i romersk anda från medlet
af 1600-talet.
En alldeles motsatt strömning inom den franska
konsten representeras af den »Bondfamilj», som
traditionellt går under Le Nains namn, ehuru
den säkerligen är utförd af en senare mästare.
Det är visserligen en verklighetsskildring i
realistisk anda och icke utan en viss fläkt af den
Le Nainska konstens landtliga stämning, men
föredraget är betydligt mjukare, tonen mera
soignerad än i bröderna Le Nains verk. Det
synes mig sålunda att vi måste söka mästaren
längre fram i tiden. Han står redan på gränsen
af rokokokonsten, ehuru han här framställt ett
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
