Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
folkligt motiv med okonstlad och träffsäker
karaktäristik.
Det eleganta genremåleriet i Watteaus anda
lära vi känna i en förtjusande liten bild af
Barthélemy Ollivier, framställande ett ungt par i
en park. Kavaljeren sitter på en bänk med
gitarren i knäet, men han glömmer att spela;
blicken hvilar betagen på den charmanta damen,
som står framför honom med ryggen vänd mot
åskådaren. Figurerna, eller åtminstone den
kvinnliga, synas vara lånade från Watteaus » Figures de
differents caractéres, dessinées d’aprés nature».
Flärstamningen röjes kanske tydligast i den vida
sidenrobens drapering med ett praktfullt
Watteau-veck på ryggen. Bilden är signerad och
daterad 1771.
En annan tafla — »Fest till Pans ära» —
har också ända tills dato gått under Watteaus
namn; i Fleleneborgskatalogen framhålles t. o. m.,
att den har spår af Watteaus signatur. Trots
bästa vilja, torde dock icke en kritisk forskare
i våra dagar kunna komma till något liknande
resultat. Men det är utan tvifvel en utmärkt
skolbild, utförd af en mästare, som står Watteau
rätt nära, ehuru han icke kan identifieras med
någon af de mest kända talangerna ur den store
féerimålarens omgifning. Plans nakna små nymfer
med runda ansikten och flytande mjuka former
erinra till en viss grad om Paters kvinnofigurer,
men de äro utförda med en finare målerisk
känsla. Konstnären äger den Watteauska
skol-traditionens skicklighet och elegans ända ut i
fingerspetsarna.
Hedersplatsen inom den holländska afdelningen
intages obestridt af den stora brueghelska tafla,
som framställer en bondgubbe och hans hustru
öfverfallna af röfvare på en öde hed. Huru
denna ytterst märkligatafla kommit till Sverige
känner jag icke, men den förekommer redan
i excellensen Löwenhielms samling och således
på hans auktion 1857 till Johan Fredrik Höckert
för 40 riksdaler! En af Brueghels mest
storslagna kompositioner för fyrtio riksdaler!
Lyckliga konstsamlaretid!
Kompositionen är som sagdt utan tvifvel af den
gamle Bonde-Brueghel, men på grund af en
signatur samt årtalet 1630 anses utförandet vara den
yngre Pieter Brueghels, den s. k. Helvetes-Brueghels
verk. Jag är icke så säker på att taflan skulle
betecknas på samma sätt utan sin signatur, ty
i själfva verket närmar den sig i afseende å
kvalitet, tekniskt utförande och färgstämning sä
nära till den gamle Brueghels autentiska
målningar, att ett upphöjande till denna kategori
lätt kunde passera. Detta så mycket mer som
det icke finnes något bättre exemplar af denna
komposition, endast en svagare replik i en privat
samling i Wien. Den gamle Brueghels original
anses förloradt. Det är beundransvärdt, huru
väl den yngre Brueghel här förstått att imitera
fadern och huru han höjt sig öfver sitt eget vanliga
målningssätt, sådant det framträder i hans andra
verk, exempelvis »Det Betlehemitiska
barnamordet» i Högskolans samling. Denna senare
framställning är en naivt realistisk julsaga, där de
tragiska poängerna delvis upplösas i groteska
klumpigheter, och där man, trots motivet,
knappast spårar något af det gripande patos, som
adlar den mäktiga röfvarbilden. Utförandet är
tämligen bredt, betydligt flyktigare än i den
stora taflan, hvilkens färgstämning också
utmärker sig genom mera djup och sammanhållning.
Den stora bildens motiv är som sagdt ett
röfvareöfverfall:
En bondgubbe och hans gumma ha kommit
vandrande öfver heden, bärande på korgar och
knyten med diverse matvaror. De ha just nått
skogsbrynet, då tre beväpnade män rusa fram,
fatta gubben i kragen, sparka omkull gumman
och tillägna sig hvad de kunna använda af
varorna. Det hela är ett ögonblicks verk, men
ett ögonblick af yttersta själsspänning och
för-tviflan för det arma bondfolket. Gumman, som
sparkats omkull på knä, slår ihop händerna och
skriker högt i förtviflan. Gubben är likblek,
alldeles förstelnad af fasa. Röfvarne hota, svära
och sparka med bestialisk våldsamhet. — Alla
figurerna äro sammandragna i en grupp i
förgrunden och intaga delvis starkt nedhukade
ställningar. Bakgrundslandskapet skymmes
sålunda icke af något staffage; det är dessutom
tecknadt från en mycket hög synpunkt nästan
i »fågelperspektiv.» Den ödsliga slätten
framträder i hela sin vidd utan träd eller
människoboning, långt bort i fjärran
sammansmältande med den gulgrå aftonhimlen. Det är
denna tröstlöst ödsliga landskapsstämning, som
bildar underlaget till människornas
öfvergifven-het och förtviflan. Det är den som först griper
oss och väcker vår medkänsla. Det torde
öfver-hufvud vara svårt att påvisa landskap i den
nederländska 1500-talskonsten med starkare
suggestiv stämning än vi möta i den gamle
Brueghels naiva naturskildringar
En intressant bild från samma tid och
konstriktning som Pieter Brueghel d. y:s verk är
framställningen af Babels torn. Den har också
tillhört den löwenhielmska samlingen och såldes
på auktionen (under Bartholomeus Breembergs
namn) för 42 riksdaler — ett pris, som i
jämförelse med hvad som betaltes för den stora
Brueghel, icke är så litet. Till sina
grunddrag-är bilden komponerad på samma sätt som den
gamle Brueghels framställning af samma motiv
i Hofmuseet i Wien: det spiralformigt byggda,
koniska tornet och alla arbetarna, som trängas
där likt myrorna på en stack, äro typiska
skol-ingredienser, men utförandet röjer en betydligt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
