Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
själfändamål. Eller man faller för den motsatta
frestelsen — söker ge en så skarp analys af de
konstnärliga kvaliteterna, att man tappar sikte
på konstverket som mänskligt och kulturellt
dokument, som bärare af en mer eller mindre
»litterär» idé. Den sista faran är den största
för en man sådan som Romdahl, hvilken med
tacksamhet förklarar sig vara lärjunge till
Heinrich Wölfflin, den rena formanalysens främsta
namn i Europa, men farlig genom sitt systems
suggestiva ensidighet och — sin genialitet,
hvilken tyvärr är lika odelbar som mången annan
stor och ödesdiger skolbildares. Men klokt och
personligt omsatt torde ingen metod att för
sig själf och andra klargöra konstverkets väsen
vara säkrare än den formanalytiska, hvars
grundvilja jag försöksvis vill utrycka så: se med
ögonen och du skall fatta formen, hvilken är
materialiseringen af konstverkets själ och
konstnärens väsen. Det gäller blott att inte fastna
på halfva vägen. Men Romdahl har en allt för
stark känsla af konstverket som lifsyttring för
att i dess formala sida se ett själfändamål.
I ett inledningskapitel söker förf. att leda
läsaren fram till denna fasta och ödmjuka syn på
konstverket, som endast förtroligheten med dess
medel kan ge. Här liksom i hela sin framställning
visar han sin pedagogiska takt genom att alltid
stödja den bärande teorien med konkreta exempel
och dessa med reproduktioner. Härpå följa i
några korta och kärnfulla afsnitt ingenting mer och
ingenting mindre än en skiss till de senaste
decenniernas svenska konsthistoria, börjande med
»Diisseldorfarne» och slutande med skaparne af
ett »Nationellt måleri». Något för den historiska
uppfattningen väsentligt nytt innehålla väl icke
dessa sidor, men de gifva en på hvarje punkt
lefvande och klar bild af svensk konsts växt,
hvilken från att ha dolt sin inneboende friskhet
i skissböcker och bakom masken af en jolmig
tysk anekdot, dricker sig ung och frisk vid »den
nya konstens källa», Paris, tills den åter hemma
helt finner sig själf och i sina djupaste och
allvarligaste skapelser blir ett uttryck för vuxna
personligheter och för svenskt lynne. Man
skall vara en äkta svensk, sådan som Gustav
Sundbärg skildrar oss, för att inte värmas vid
denna skildring af det nationella
själfmedvetandets och rikedomens uppblomstring. Den
allmänna utvecklingslinjen belyses af en mängd
iakttagelser af psykologisk, estetisk och
tids-historisk art, för hvilka man oupphörligt sätter
märke i marginalen. Hur fin är icke — för att
taga ett enda exempel — uppskattningen af
80-talets insats med valörmåleriet både som historisk
förutsättning för 90-talets dekorativa
stämnings-måleri och som själfständigt värde. Jag citerar:
»Världen skådad »sub specie lucis», under ljusets
ansikte, får en oändligt mycket rikare och allsidigare
skönhet, än då en abstrakt form och färg äro våra enda
syner och i sin fattigdom nödvändigt måste vara valda
och prunkande för att fängsla oss. Nu först blir äfven
det likgiltiga skönt. Nu först kunna alla växlande
subjektiva stämningar låna gestalt ur naturen.
Valörmåleriet, hur nyktert och vetenskapligt dess program
ibland kan tyckas, är den oundgängliga förutsättningen
för all äkta stämningskonst, verklighetssinnet för
fantasien, åttiotalet för nittiotalet.»
När man läser detta, frågar man sig, om den
allra yngsta konstnärsfalangens teoretiska
kann-stöperier möjligen också en gång skola så fyllas
med anda och blod, att äfven de bli det skelett,
kring hvilken en lefvande konst skall växa och
andas.
Följer så ett kapitel om Wilhelmson, som
tolkas med trovärdig kongenialitet. En stor
- och helt säkert fullt proportionerlig —
betydelse tillmäter förf. det »okonstnärliga» men
härdande och synskärpande trälarbetet med
industriell teckning, hvaraf W . hade sitt
uppehälle under Paris-tiden; och i »den blå flickan»,
som i all sin buttra energi utstrålar en ren och
primitiv lyrik, finner han så det bästa uttrycket
för den mogne konstnärens genius. Äfven om
man med undertecknad inte fullt kan dela forfis,
som det tycks, oinskränkta beundran för denna
tafla, måste man dock medge, att den godt
symboliserar den manliga och ordkarga
allvars-känsla, som Wilhelmson vid sidan af Karl
Nordström meddelar starkare än någon annan svensk
konstnär.
Pin af den wölfflirfska skolans tacksammaste
metoder för fattande af konstverkets stil och
konstnärens individualitet, är den jämförande
undersökningen af samma motiv i olika
behandlingar. I ett kapitel, där förfis förmåga af varm
och skarpsinnig tolkning kanske visar sina
vackraste prof, använder han sig af denna metod
för att ge den rätta belysningen åt sådana
den moderna konstens standard-verk som
Josephsons »Spinnerska», Sager-Nelsons »Gata i
Briigge» m. fl., och det är också på
jämförelsens väg, som han kommer till den sunda
och temperamentsfulla karaktäriseringen af det
nakna i dess olika uppenbarelser. I »Flickan
och ljuset» har Romdahl, som ju uppskattar
Arosenius varmare än någon, ett par
beaktans-värda uttalanden om suggestionens betydelse
i det konstnärliga mottagandet, och kapitlet
»Grafiska värden» bör läsas mer än en gång
af de många, hvilka ännu inte fått upp
sinnet för etsningens förmåga att ge mångsidiga
och rika skönhetsintryck.
Utrymmet tillåter mig tyvärr endast att så
här flyktigt vidröra det viktigaste i denna kloka,
varma och kunniga bok, som helt säkert kan bli ett
af de betydelsefullaste leden i den rörelse hän mot
vårt lands allmänna konstnärliga kultivering,
som, friskt startad med Carl Laurin i spetsen,
sedermera vuxit sig till en segt och mångsidigt
arbetande kraft. Erik Wettergren.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
