Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ALLAERT VAN EVERDINGEN, SVENSKT VATTENFALL.
Rembrandts geni gjorde det till sitt och
germa-niserade det.
Hur oförbytt kan inte hans barockstil komma
fram i hans målade fantasiarkitektur, i svulstiga
metallkärl eller i en yppig klase fuktiga lockar
på ett gossehufvud.
Hans guldskimrande berglandskap i
Braun-schweig med sin våldsamma styrka i ljusfallet
och den svällande flodens rörelse — hör det
inte till samma konsthistoriska
trakt af världen som vissa
landskap af Salvator Rosa och
andra af barockens storvulna
naturpoeter i färg!
Hur sammanväfdt med tidens
praktbehof och storhetslusta är
inte barockens dragning åt det
vidunderliga, hiskliga eller
mjältsjuka! Dess mystik kan ta sig
grymma eller sensuella former,
sympatiska eller hätska —
deras obehärskade intensitet röjer
ändå deras syskontycke.
I hvilken grad arkitekturen
kunde bli uttrycksmedel för
dessa tidspsykologiska fenomen,
är ju nog så bekant för att
behöfva exemplifieras. Jag kan
dock inte neka mig att
påminna om Grottgården med
Perseusbrunnen i Miinchens
residensslott med dess fantastiska
stämning af svårmod och
grymhet eller en annan, mindre
rumskapelse: badkammaren uti
Wal-lensteinska palatset i Prags
Hrad-schin — ett trångt rum utan
dagsljus, där vattnet kunnat frusa ned
som en dränkande fors från
kupol-hvalfvets droppstenstinnar.
Allaert van Everdingens korta
färd i den svenska ödemarken gaf
honom stämningar af oerhörd
ödslighet och af elementernas
skrämmande allmakt, fyllde honom med
stoff för alla de landskapsfantasier
han kom att måla därefter.
I »Vattenfallet» (Braunschweig)
brusar inte bara det svenska
höglandskapets kynne emot oss med
dyster bärsärkakraft utan lika
mycket den holländske iöoo-talsmålaren
Everdingens lidelsefulla och
melankoliska temperament.
Jacob van Ruysdaels
»Berglandskap med den stora eken» för oss
till ett mindre vildt hörn af världen
— någonstans i mellersta
Rhen-trakten eller Flandern. Det
skuggade förgrundsplanet leder oss in
på en sandväg, som stiger under höga ekar
uppför den ljusa backsluttningen och
försvinner på krönet. Ögat glider så öfver den ljusa
fläcken på ekstammen ut på en solig
sädesåker, som växer i den flacka dalen ända fram
till ett kloster, hvars torn och hustak stå i mörk
silhouett mot aftonhimlens blanka guldmoln och
fondens lummiga, ljusa kullar.
En idyll i sommarstillhet visserligen — men
JACOB VAN RUYSDAEL, BERGLANDSKAP.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
