Note: Alva Myrdal died in 1986, less than 70 years ago. Gunnar Myrdal died in 1987, less than 70 years ago. Therefore, this work is protected by copyright, restricting your legal rights to reproduce it. However, you are welcome to view it on screen, as you do now. Read more about copyright.
Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - I. Mittsjöss
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
medgivet — vilket kan förklara och försvara västmaktsparollerna under kriget
— var det dock ett ödesdigert ideologiskt och psykologiskt misstag, när
efter kriget Weimarrepubliken, sådan den blev, ej blott av dess fiender
men även av dess vänner målades i principiell kontrast till
förkrigstillståndet i Tyskland, vilket därför karakteriserades såsom genomgående
odemokratiskt. Vi ser nu klart att båda dessa system — Kejsartyskland
och Weimartyskland — är varandra mer lika, och båda mer lika verklig
demokrati, än någon styrelseform som rimligen kan väntas utmogna
i de närmaste decenniernas olyckliga Tyskland.
Med framgång italades världen och även tyskarna själva, att de aldrig
tidigare hade haft någon demokrati, att de hade fått en såsom resultat
av det krig de förlorat, och att de kanske inte var mogna för den —
eller som tyskarna sedermera själva översatte det: att demokratin var
dem ”väsensfrämmande”, att de inte var lagda för att fritt diskutera
och styra sig själva utan bara för att lyda. Det gjordes många misstag
från demokratiskt håll under dessa tjugu år mellan de två världskrigen.
Men detta har hög rang i konkurrensen om att ha varit bland de största
och farligaste.
Vare därmed hur som helst — fast står, att under förra världskriget
den ideologiska klyftan aldrig kunde ha den bredd som nu. Ingen
politisk ideologi hade nått samma propagandistiska intensitet,
psykologiska förenkling och avintellektualisering. Ingen hade ännu lärt sig
sättet att gripa massorna så brett och djupt, de enskilda själarna så
totalt. Det låg inte så mycket av negativ lidelse bakom. Ideologin kunde
inte bli så primitiv och rytande, så fränt avgudaktig. Den var inte så
nivellerad och kunde inte verka så nivellerande.
De kulturella och statspolitiska grundvalarna för samlevnaden i vår
olyckliga världsdel hade den gången ännu efter flera års krig inte på
långt när hunnit så brytas sönder som de blev under lika många fredsår
närmast innan det nya kriget bröt ut. När det nya kriget redan blott
var ett år gammalt var statsstrukturen i Europa praktiskt upphävd
och det andliga tillståndet så omvälvt, att man inte längre kunde känna
igen alla sina egna vänner ens i en anakronistisk fredsö som Sverige.
Folkhatet tändes även förra gången, men en motsvarighet till det
brutala, förtvivlade massursinne, som nu brinner under askan i de kuvade
randländerna, har ingen sett i modern tid. De kulturella
framtidsperspektiven kunde då heller inte te sig så ättestupmässiga. Bismarck talade
en gång om att sitta på bajonetter, vilket han ansåg orimligt — den
bilden vore en ren eufemism tillämpad i vår tid. Ingen statsledning
inom västerlandet hade den gången visat lusten och modet, eller ägde
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
