Note: Alva Myrdal died in 1986, less than 70 years ago. Gunnar Myrdal died in 1987, less than 70 years ago. Therefore, this work is protected by copyright, restricting your legal rights to reproduce it. However, you are welcome to view it on screen, as you do now. Read more about copyright.
Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - I. Mittsjöss
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
24 MITTSJÖSS
kortvågsutsändning till utlandssvenskarna, som Radiotjänst numera
anordnar.
Mässpojken, som är från Göteborg och är stolt över att ha
semester-serverat på Liseberg, fingrar nervöst på knapparna. Plötsligt kommer
dovt och svävande ur tystnadens grav något, som låter som svenska.
Någonting händer plötsligt med atmosfären. Vi hör vår bekanting T.
T.-mannen som om han stode mitt i rummet. Vi är tydligen mitt i
nyhetsutsändningen. Han är aldrig särskilt upplyftande, den gamle
nyhetsbyråkraten. Men så tillknäppt har vi aldrig uppfattat honom. Och vad
han har på hjärtat är lokalare än någonsin. En eldsvåda, utnämningar,
föreningsmöten o. s. v. Det kommer också en lång redogörelse för hur
kommuner, försäkringsbolag, sparbanker och affärsföretag tecknar på
ett försvarslån. Allt låter egentligen idylliskt.
Men så kommer svensk sång. Folkvisor. En gammal sjöbuss snyter
sig. Allt är dock så overkligt. Till slut kommer ett föredrag på skånska,
absolut höjt över tid och rum. Det har nu blivit allt svårare att höra
något. En av oss påstår att det handlar om vad olika vilda fåglar äter.
Vi väntar ut skåningen. Kanske skall det komma något aktuellt på
slutet. Vi vet vad som är aktuellt för oss och väl också för dem där
hemma: Danmark, Norge, Sverige, Norden. Men skåningen bara tog
slut. Sen var det ingenting mer än farvälshälsningen.
— Det låter lugnt och fridfullt det där, försäkrar en av oss för att
lätta på stämningen.
— Men fullt så idylliskt kan det väl inte gärna vara, när norrmännen
slåss för sitt liv på andra sidan gränsen, tycker en annan i gruppen.
— Nej, det var inte Sverige det där; det var bara Radiotjänst,
försöker en tredje.
Det var det förlösande ordet. Det låg en fosterländsk avsikt bakom
vår iver. Vi var rädda för en annan tolkning. Men plötsligt kom den
fram. Någon kastade ut:
— Men tänk om dom redan är kontrollerade där hemma? Jag menar
om dom gett upp. Kanske dom inte får skicka ut något annat än
folkvisor och allmänt kulturprat.
Den var uttalad, allas vår farhåga.
Ty detta var vad vi alla fruktade: att vi skulle komma hem till ett
land som andligen gett upp. Och denna oro delades — och delas
naturligtvis ännu — av tusentals utomlandssvenskar. Den gnagde på vårt
livsmod. I mitten av maj var farhågan så naturlig. Finland hade slagits
men blivit lemlästat; Norge och Danmark var ockuperade; Belgien och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
