Note: Alva Myrdal died in 1986, less than 70 years ago. Gunnar Myrdal died in 1987, less than 70 years ago. Therefore, this work is protected by copyright, restricting your legal rights to reproduce it. However, you are welcome to view it on screen, as you do now. Read more about copyright.
Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - I. Mittsjöss
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
MITTSJÖSS
27
Det är så tyst och vackert här. Redan från luften fick vi denna
intensiva känsla vi så ofta erfarit, när vi vänt hem till Sverige, att själva
landskapet här är investerat med lång och arbetsam kultur. Jordstyckena
är avdelade så särskilt prydligt, marken har så klara färger,
bebyggelsen är ordnad i naturliga mönster, allt är så väl underhållet. ”Är det
Sverige det här landet som är så fint?”, säger mellanflickan förnumstigt.
Själva har vi också svårt att komma ifrån känslan att vi kommit till
en särskilt ren och idyllisk semesterstad någonstans långt borta från
världsbullret. Men för första gången såg vi också sandsäckarna,
väggförstärkningarna och skyddsrummen. Trots det och trots den särskilt
ohyggliga vändning det europeiska kriget just då tog, kunde vi inte
låta bli att känna oss riktigt trygga för första gången på nästan två år.
Vi hade rest hem till ett krig, men kriget kom inte. Varje dag när
solen gick upp över landet i fred, kände vi en lycka, som inga dystra
nyheter från resten av världen och ingen oro för framtiden kunde mer
än nagga i kanten. Vi hade rest hem till väntande plikter, men inga
plikter sökte oss. Det var väl den starka kontrasten mellan ödestunga
förväntningar och deras upplösning i ett tillfälligt lyckligt intet som
gjorde att vi personligen kände oss som på semester.
Sedan gick vi omkring på alla ställen. Vi tittade upp till våra vänner
i kanslierna och kriskommissionerna och såg hur bra de ordnade med
folkförsörjningen. Vi talade med människorna i affärerna, på gatorna
och i kaféerna som vår vana är. Landet stod kvar och människorna var
i stort sett desamma. Vi cyklade de vägar i Bergslagen och Dalarna vi
färdats på tillsammans för 21 år sedan. Vi erfor på nytt det svenska
landskapet som inte är stort, inte smått men så vårdat, det svenska
folket som är så resonligt. Det är här vi är hemma. Inte bara av plikt
men därför att vi trivs. Så tänkte vi. Eller rättare sagt: så kände vi, ty
allt detta är långt innanför all rationalitet.
I Amerika är vi också hemma. Om Sverige skall dras med i det
allmänna europeiska eländet, känner vi oss lyckliga, att bortåt en
tredjedel av vår folkstam lever trygg och framgångsrik i den nya världen
och där naturligt växer in i en större kultur med ström i samma riktning
som vår svenska. Men om Sverige skall tryckas ner i eländet, hör vi i
alla fall mest ihop med de två tredjedelarna som finns här.
Så långt för att redovisa det själsinnehåll, från vilket denna
anspråkslösa volym vuxit fram. Den ger något av tankarna som de reser
sig och bryts mot varandra, när man är mittsjöss i livet och mittsjöss
på Atlanten mellan Amerika och Sverige på väg hemåt under
försom
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
