Note: Alva Myrdal died in 1986, less than 70 years ago. Gunnar Myrdal died in 1987, less than 70 years ago. Therefore, this work is protected by copyright, restricting your legal rights to reproduce it. However, you are welcome to view it on screen, as you do now. Read more about copyright.
Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - III. Ledarskap och folkvälde
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
LEDARSKAP OCH FOLKVÄLDE
61
torna i vad som framlägges eller föreslås av andra, att ”sätta krokben”
som vi säger. ”To pull his legs” betyder ju typiskt nog på amerikanska
bara att älskvärt och godhjärtat driva med någon.
Man lever överhuvudtaget inte så mycket i kritik och har avgjort svårt
för de finare formerna av insinuant ironi. Själva samtalstonen är
naturligt älskvärdare och mänskligt hjärtligare. En kultiverad europé saknar
i början kryddan av vår underfundiga, spetsiga och omärkligt sårande
elakhet i umgängeslivet. Även intelligenta amerikaner kan då för honom
te sig en aning tråkiga. De ter sig också så egendomligt enkla och
öppna. Europén, van vid den gamla världens mångdubbla
personlig-hetsbottnar och inställd på vårt skiftande av fasader efter publiken,
undrar stundom om amerikanernas rättframhet bara är en särskilt skicklig
fastän väl standardiserad form av förställning. Men så småningom lär
han sig att det bara är naturlighet.
Och när man vant sig, så trivs man faktiskt bättre med denna
öppnare och mer positiva livsform. Man ertappar sig snart med att själv
ta personer och saker mer efter deras förtjänster än fel och att ständigt
gå och hoppas det bästa även för andra. Man slutar upp att ständigt
vara försiktig och vaksam. Man lär sig inte bara att säga att man är
glad att träffa den man händelsevis möter och att man hoppas snart
få se honom igen — man kommer faktiskt att mena det. Då håller
man på att amerikaniseras. Man håller på att förlora den gamla världens
överkompenserade människofruktan.
Amerikanen är därför heller inte så noga med ”värdigheten” som vi.
Ärligt sagt så misstror han oreflekterat de ”värdiga”. Den vanliga
amerikanen är närmast benägen att undra vad det är för grumliga avsikter
och hemliga laster som behöver döljas bakom ett dylikt skal. I allmänhet
kanske hans teori inte är så utspekulerad och heller inte så misstrogen.
Han bara tycker att den värdige är litet löjlig mänskligt sett. Teorin
är då den, att vi alla är smålänningar inför vår Herre: rätt hyggliga
och goda människor allihop men också med våra små svagheter allihop,
som vi ömsesidigt i kristlig fridsamhet bör ha fördrag med. Värdigheten
är alltså ur amerikansk synpunkt alltid en ”falsk värdighet”. Den
avskyr han liksom dess bror ”översitteriet”. I en sådan miljö utslätas
och försvinner bådadera, och den europeiskt normala värdigheten sopas
med i samma svep. Man uppfostras i stället till att söka vara ”populär”,
vilket där främst innebär: glad, optimistisk, personlig, öppen, hjälpsam
och vänlig.
Det finns här viktiga kumulativa sammanhang. I de mindre, de mer
statiskt avgränsade kulturerna i den gamla världen är det naturligtvis
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
