Note: Alva Myrdal died in 1986, less than 70 years ago. Gunnar Myrdal died in 1987, less than 70 years ago. Therefore, this work is protected by copyright, restricting your legal rights to reproduce it. However, you are welcome to view it on screen, as you do now. Read more about copyright.
Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - III. Ledarskap och folkvälde
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
66
LEDARSKAP OCH FOLKVÄLDE
fram ur mängden. Man önskar, att de skall ”lyckas”. Man vill därför
ställa sig bakom dem och ge dem utrymme att handla. Men friheten för
nya ledare att sedan stiga fram i tävlan med dessa och friheten för
mängden av människor att i sista hand avgöra tävlingen och därmed
bestämma utvecklingen bevakas desto samvetsgrannare. Däri ligger en
del av den amerikanska paradoxen.
Ty det bör genast understrykas, att denna amerikanska
ledarskaps-ideologi har intet gemensamt med de moderna strömningarna på den
europeiska kontinenten. Den djupaste skillnaden är att den amerikanska
bygger på en känslogrund av generositet, medan dessa andra tvärtom
bygger på ressentiment. Den amerikanska är därför närmast dessas
verkliga motsats. Den bygger på förtroende, ej på förtryck.
Den amerikanska är för övrigt inte ens en ideologi i egentlig mening.
Den har aldrig teoretiserats och satts i politisk doktrin som i Europa.
Som redan nämnts har den inte ens gjorts klart medveten — detta i
olikhet mot de demokratins principer som avse de allmänna
medborgar-friheterna och folkväldet. Ej blott den oreflekterade vardagsmänniskan
utan även vetenskapen har för övrigt skytt själva saken. Den eljest så
brett utvecklade amerikanska sociologin har i mycket ringa grad sett,
ställt och utforskat problemet om ledarskapet, och den visar därigenom
blott sin naturliga kulturbundenhet. Inställningen existerar bara utan att
bli känd som problematisk, vare sig i den alldagliga diskussionen eller
i vetenskapen. Den bara finns som många andra av livets självklarheter.
Och ändock är den för en europé — och vi kan utan tvekan säga:
särskilt för en svensk —■ så besynnerlig.
Fientligheten gentemot de kontinentaleuropeiska ledarideologierna är
klar, fast och starkt känsloladdad i Amerika. Av givna orsaker har
kritiken under senare år allt starkare inriktats mot den tyska varianten
därav, medan Mussolini och fascismen kommit något mer i skymundan.
I förbigående kan påpekas, att amerikanen i allmänhet inte tankemässigt
förbinder nazismen med sina föreställningar om germanska statsideal
och historiska traditioner eller överhuvudtaget med tyskt väsen. Det
vore för övrigt knappast möjligt i en nation som till mycket stor del
består av tyska immigranter eller ättlingar till sådana. Vid 1930 års
folkräkning var nära 5 av de 130 millionerna själva födda i Tyskland
eller hade en fader född där. Mångfaldigt fler räknar sina anor som
tyska — 1920 uppskattades folket ”av tyskt blod” till 21 millioner.
Amerikanerna — inklusive naturligtvis flertalet tyskamerikaner —
förenar en hög uppskattning av det tyska med ett starkt hat mot nazismen.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
