Note: Alva Myrdal died in 1986, less than 70 years ago. Gunnar Myrdal died in 1987, less than 70 years ago. Therefore, this work is protected by copyright, restricting your legal rights to reproduce it. However, you are welcome to view it on screen, as you do now. Read more about copyright.
Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - V. Individualismen blir social
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
160
INDIVIDUALISMEN BLIR SOCIAL
obönhörlig, då den visar, att högst en femtedel av befolkningen kan
ha råd att komma inom denna ”medicinskt självförsörjande” grupp.
Den undre tredjedelen av befolkningen är ur stånd att ens genom
något försäkringssystem betala för sin sjukvård. Den innehåller först en
sjättedel, som är understödstagare — arbetslösheten är ju stor — och
så en annan sjättedel, som lever på en inkomst under 800 dollars. ”Dessa
kan möjligtvis hålla sig vid liv men aldrig betala de extra kostnaderna
för att därtill hålla sig friska.”
De flesta argument, som den amerikanska allmänheten blivit märkligt
förtrolig med, talar avgjort för en utsträckning av den offentliga
läkarvården. Detta gäller inte endast de allmänmänskliga rättvisekraven och
den ekonomiska klokheten, att det är rimligare att fördela
sjukkostnader på friskperioderna än på sjukperioderna. Man har också gjorts
intensivt medveten om, att sjukvård knappast är en privatsak. Inte ens
millionärerna kan vara trygga och lugna, om barnjungfrurna,
sovvagns-konduktörerna och livsmedelshandlarna hör till den socialklass, där
syfilis och tuberkulos får härja fritt. Hälsovård är en
gemensamhets-angelägenhet för ett kultursamhälle.
Läkarargumenten är egentligen bara tre. Det ena är risken för
obehörigt politiskt inflytande. Denna risk har i Amerika otvivelaktigt varit
större än hos oss. Det kan därför visst befaras under utbyggnadsperioden,
att ett distrikt av politiska skäl skulle kunna få ett sjukhus medan ett
annat bleve utan. Även utnämningarna kan politiseras. Men den bild
Fischbein publicerat av två fina gamla läkare, som darrande tar order
för sitt dagliga arbete av en cigarrökande politisk boss med fotterna
på bordet har inte stort värde som sanningsdokument.
Hälsovårdspolitiken liksom skolpolitiken är i stort sett redan sanerad.
Det andra argumentet är det gamla nötta, att läkarna inte skulle göra
ett lika bra arbete, när de inte hade honoraret i sikte. Allmänheten,
som har en naturlig respekt för läkarkåren, vägrar emellertid tro att
den skulle ha så mycket sämre yrkesmoral än domare, lärare, ja, än
sina arbetskamrater sjuksköterskorna, som ju inte får betalt per styck
för sina tjänster.
I tredje hand ställes den gyllene friheten gentemot ”samhällstvånget”.
Man nöjer sig därvid inte med att åberopa ”rätten att fritt välja sin
läkare”. Fischbeins argument är än mer liberalistiskt: Det finns femton
millioner amerikaner, som inte bryr sig om doktorer utan föredrar
patentmediciner, kotknackare och Christian Science. Skulle de då tvingas
att betala skatt till ett ordentligt sjukvårdsväsen?
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
