Note: Alva Myrdal died in 1986, less than 70 years ago. Gunnar Myrdal died in 1987, less than 70 years ago. Therefore, this work is protected by copyright, restricting your legal rights to reproduce it. However, you are welcome to view it on screen, as you do now. Read more about copyright.
Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - VII. Politiken renas
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
POLITIKEN RENAS
227
arbeta en massrörelse, som kan bära deras strävanden och ge utlösning
åt deras aversioner och ressentimenter ? De är isolerade, negativistiska
och pessimistiska. Varför?
Framför allt på grund av de stora påtagliga svårigheterna att inom
rimlig tid övervinna alla de andra hindren för den amerikanska
arbetarrörelsens utveckling till en slagkraftig politisk makt. De intellektuella —
i synnerhet av den typ varom här är fråga — tänker visserligen i långa
historiska generalisationer men är otåliga när det gäller att handla och
förverkliga. I saknad av snabba och påtagliga resultat förtröttas de fort.
Vidare —- och detta är det viktigaste — är det framför allt i den politiska
striden de har sin skicklighet och sin ambition. De är ordets, analysens
och replikens män, älskar de politiska programförklaringarnas
symmetriska logik och djärva luftsprång. De älskar den stora debattens skärpa
och spänning; de trivs på plattformen. Men nu är det ju särskilt på den
politiska fronten, som arbetarrörelsens sak är mest hopplös. Den fackliga
organisationens prosa har för dem naturligt nog föga tjusning. Det skulle
då vara i pionjärarbete: att organisera strejker bland utsugna
textilarbetare i Södern o. dyl. Men eljest har arbetarrörelsen blott att räkna
på ett ljumt men sympatiskt intresse från det hållet — så länge, nota
bene, stora, rent politiska aktioner är helt utom räkningen. För att vara
rättvis måste man också medge, att en fackföreningsrörelse med helt
borgerlig mentalitet och huvudsakligen omfattande blott arbetarklassens
högre lager, måste ha ringa intresse för den intellektuella elit, vars
sociala patos icke minst måste gälla folklager så uselt ställda, att
fackföreningsmedlemmarna framstår som överklass: negrer, slum etc.
I denna kortfattade analys av orsakerna, varför arbetarrörelsen
förkrympts i Amerika, är det två viktiga ting som måste understrykas. Det
första är vad jag kallar de kumulativa sammanhangen. Den fackliga
arbetarrörelsen är svag, emedan den politiska är svag, och likaså tvärtom.
Skulle av någon anledning endera av dem bli starkare, så skulle också
den andra bli det, vilket skulle ytterligare förstärka den första orsaken
o. s. v. i det oändliga. Arbetarrörelsen mister vidare sina möjliga ledare
på allehanda vägar, vilka till stor del står öppna blott på grund av
arbetarrörelsens svaghet, ty eljest skulle solidaritetens hot göra
överlöparnas ställning svår. Om blott klasskänslan stramades åt, skulle
befordringarna av ledare och ledarämnen i viss utsträckning komma att
kunna bromsas upp, vilket i sin mån skulle stärka fackföreningarnas
slagkraft o. s. v. genom verkan och växelverkan. Arbetarrörelsen vinner
slutligen icke över på sin sida de intellektuella i aktivt samarbete, men
om den radikaliserades och hårdnade skulle de komma i skaror och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
