Note: Alva Myrdal died in 1986, less than 70 years ago. Gunnar Myrdal died in 1987, less than 70 years ago. Therefore, this work is protected by copyright, restricting your legal rights to reproduce it. However, you are welcome to view it on screen, as you do now. Read more about copyright.
Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - VII. Politiken renas
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
226
POLITIKEN RENAS
naturligtvis i sin tur en viss brist på klassolidaritet. Vid ett stort
fackföreningsmöte förra året i en stad i Middle West hade uppdraget att
hålla första anförandet överlämnats till en f. d. fackföreningssekreterare,
som blivit uppflyttad till personalchef i en jättefirma. Man betraktade
honom tydligen icke som överlöpare, helt enkelt därför att man icke hade
känslan vaken för den gräns han överskridit. Han började med att
lyckönska sig själv till befordringen och tackade kamraterna för att de
hjälpt till att sparka upp honom. Hela församlingen applåderade
frenetiskt. Åhörarnas påtagliga inställning var, att denne man, som hemma
hos oss skulle ha betraktats som en klassförgäten förrädare, blott var
en lycklig kamrat, vilken gått den väg alla gärna skulle vilja gå.
Möjligheten till sådana befordringar beror med andra ord till dels på denna
brist på klasskänsla, som utmärker den amerikanske arbetaren. Men i
sin tur grundar sig denna sinnesförfattning bl. a. på att klassen år efter
år, på dessa och andra vägar, ständigt och systematiskt avtappats på
sina naturliga ledare. Även här har vi att räkna med de sociala
sammanhangens kumulativa natur.
Vid sidan av dessa mera extraordinära vägar ut ur arbetarklassen är
ju vidare att påminna om att den amerikanska ståndscirkulationen ända
till kriget och i viss grad även senare varit ovanligt kraftig. Varje
arbetare gick och bar på en förhoppning att på ett eller annat sätt
komma sig upp. Och denna förhoppning har systematiskt odlats från
predikstol, skola, press och tribun, utbroderad på mönstret ’Från
blockhuset till presidentpalatset’. Man har noga vetat vad man lärt ut, ty
ingenting är mera ägnat att skapa idoga, privatkapitalistiska
samhälls-byggare än denna guldskimrande illusion om duglighetens segerkamp
på den fria konkurrensens vädjobana. Och känner man sig icke
innestängd med sina likar och utestängd från de andra, kommer aldrig en
revolterande klasskänsla till stånd. För övrigt låg det som sagt en viss
verklighet i denna illusion: de som ville och kunde något, de strävade
bort från arbetarklassen. Ofta lyckades de, och arbetarklassen förlorade
på nytt sina potentiella ledare. Och berövad sina ledare är en massa
död och stum.
Återstår till slut de intellektuella, denna egenartade socialgrupp, som
i synnerhet i den väst-europeiska arbetarrörelsens första utveckling icke
varit utan betydelse. Radikalt inställda överklassare framväxer i varje
modernt samhälle genom en naturlig och lättförklarlig socialpsykologisk
process, och som jag nyss nämnde saknar Amerika dem ingalunda.
Naturligt nog identifierar de sina ideal med Tolkets sak’. Men hur
kommer det sig, att de icke aktivare söker förverkliga dem genom att
fram
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
