Note: Alva Myrdal died in 1986, less than 70 years ago. Gunnar Myrdal died in 1987, less than 70 years ago. Therefore, this work is protected by copyright, restricting your legal rights to reproduce it. However, you are welcome to view it on screen, as you do now. Read more about copyright.
Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - IX. Randanteckningar till pressens problem
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
RANDANTECKNINGAR TILL PRESSENS PROBLEM 299
kanska pressen odlat genom sina kommentatorer, män och kvinnor som
har pennan till svärd och som hör till offentlighetens mest inflytelserika
krafter där ute: en Heywood Broun, vars död för ett år sedan allmänt
betraktades som en svår förlust för det radikala frisinnet, en Dorothy
Thompson, Westbrook Pegler, General Hugh Johnson, som numera är
New Deals kanske argaste fiende, fast han i början var chef för N. I. R. A.,
Dorothy Bramley Dunbar med sina socialpolitiska kommentarer, Walter
Lippman och som en hybrid, men en högst omistlig sådan, mellan
kommentator och gossip writer i det godas tjänst: Eleanor Roosevelt.
Dessa personer skriver i allmänhet inte i en utan i hundra tidningar.
Det paradoxala har hänt att stordriften givit större rum åt
individualiteten. De uttrycker ingen annan uppfattning än sin egen, men den blir
syndikerad och såld till ett stort antal tidningar. Tidningarna vill också
hellre ha dessa skarpa pennor — som de lämnar fritt spelrum åt även
om de väljer dem i stort sett i enlighet med sina allmänna tendenser •—
än de vill ha egna men mindre markanta skribenter. Detta beror delvis
på att dessa kommentatorer inte bara är briljanta pennor utan att de
är experter och sådana finns inte i alltför rik mängd ens i ett mycket
stort land. Till en del beror det på att det ur rent journalistiska
synpunkter är en fördel för pressen att vinna på deras oberoende. De kan
vara briljanta bl. a. just därför att de är oberoende. Tidningen engagerar
sig inte för deras politik, de bara ger dem sina gästrum. De ”fria
lansarna” skriver på eget ansvar, inte på tidningarnas.
Kommentatorerna, som är pressens frontsoldater och folkets
sam-vetsledare och som närmast tenderar att ”skriva upp” allting till den
nivå, dit amerikanen anses böra nå som amerikan och dit nationen
strävar, sätter alltså det egendomligaste särmärket på amerikansk press,
medan det på svensk sättes av kåsörerna, som närmast tenderar att
”skriva ned” även de allvarligaste problem, de blåaste ideal till den
nivå där man föreställer sig att medelsvensson dväljs och i själva verket
betydligt lägre, eftersom meningen är att han skall kunna sätta sig på
dessa ting. — Att vi har undantag som Erik Lindorm och andra och
amerikanerna har småstjärnor bland kommentatorerna som ingalunda
når upp till de här namngivnas standard, ändrar inte regeln.
Just i detta hänseende har det emellertid synts oss som om svensk
press förändrat sig något under de sista par åren. Åtminstone före
Social-Demokratens omläggning hösten 1940 syntes oss kåserierna ta
allt mindre plats och ges mindre vikt än tidigare. Samtidigt tycktes själva
kåserierna ha något förändrats, kanske i känsla för den stil som tiden
kräver.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
