Note: Alva Myrdal died in 1986, less than 70 years ago. Gunnar Myrdal died in 1987, less than 70 years ago. Therefore, this work is protected by copyright, restricting your legal rights to reproduce it. However, you are welcome to view it on screen, as you do now. Read more about copyright.
Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - IX. Randanteckningar till pressens problem
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
298 RANDANTECKNINGAR TILL PRESSENS PROBLEM
I greppet både på sakfrågor och personfrågor företer alltså svensk
och amerikansk press vissa typskillnader. En kanske ännu mer markerad
dylik skillnad skall man kunna iaktta, om man riktar intresset inte på
stoffets behandling utan på skribenten. I själva syntesen mellan vad som
är sakligt i kommentarerna och personligt i utformningen har de olika
ländernas traditioner kommit att lyfta i förgrunden två helt olika
skribenttyper. Vi syftar på den redaktionella person, som i svensk press är den
mest individualiserade och av den stora publiken mest igenkända,
nämligen de kåsörer vi har, men Amerika saknar. Däremot kan ställas de
mest personlighetspräglade skribenter de har, men vi saknar, nämligen
the columnists, de politiska kommentatorerna. En motsättning är redan
att våra är anonyma för den stora allmänheten, deras är namngivna.
Ytterligare jämförelser är mycket givande, om man minns
utgångspunkten: de två folkens olika inställning till det personliga momentet.
Några inskränkande reservationer behöver kanske göras för att man
riktigt skall komma åt vad som åsyftas med jämförelsen. Visst har man
där också gossip writers — med vilket ord det svenska ”kåsör”
översatts i de högst aktningsvärda skrifter där vi efterkontrollerat saken.
De har nöjeskrönikörer som Walter Winchell och hela hans skola med
den sinnessjukt sönderhackade prosastilen; man skriver aldrig mer än
en mening om samma ämne. De har sentimentala själasörjare som
Dorothy Dix, psykologiska kvacksalvare i konsten att vinna framgång
som Dale Carnegie. Och naturligtvis är dessa krassare, oförskämdare,
farligare sensationsmakare än våra. Men de skriver endast om personalia
och perifera saker; de skriver inte för att ge smått format åt allmänna
och allvarliga ämnen. Det kanske till undvikande av missförstånd bör sägas
än en gång, att vad som väcker en sociologisk undran är inte kåsörernas
sätt att vara eller skriva utan den svenska läsekretsens behov av dem. Det
är värt att förvånas över, att just kåseriet är den form vari folket helst
möter personligheten i pressen. En snarlik förvåning kunde gälla arten av
insändare i svensk press. Amerikansk liksom engelsk press känner
insändare av annat slag: allvarligt sakliga invändningar av namngivna, ofta
ansvariga personer. Särskilt tyska och franska men även amerikanska
tidningar ter sig överhuvudtaget spartanska i jämförelse med det myckna
småprat som ges utrymme i svenska.
En annan inskränkande reservation bör också ställas klar: naturligtvis
har vi politiska kommentarer i våra ledare. Men det har Amerika också.
I bägge länderna uttrycker ledarna emellertid tidningens ståndpunkt. Det
är den som skall vara konsekvent genom numren, inte en individuell
författares. Det är emellertid denna senare personality, som den ameri-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
