Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - I. Kontinentalsystemets förutsättningar. Handelspolitik — Sjöspärrning — Fastlandsspärrning — Ekonomiska idéer - II. Sjöspärrning - Handel med fienden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
i denna ändring af syftemålen utan också i att man realiter satte i
system en helt annan ordning än den som gällde på papperet. Delvis
var detta fallet med de rent sjökrigsrättsliga åtgärderna, närmast
blockaderna, men i ännu högre grad gällde det förbudet för handel med
fienden (Trading with the Enemy). Denna princip betraktades särskildt
i England som ofrånkomlig folkrättsregel och upprätthölls därför
undantagslöst på papperet, hvartill också medverkade önskan att
markera den moraliska klyfta som skulle skilja de egna undersåtarna från
fienden, eller, såsom det hette, »för att hindra förrädisk och opassande
förbindelse».[1] Men det fanns ej ens en tanke på att grundsatsen skulle
genomföras i praktiken. Med nästan grotesk styrka framträder
motsatsen mellan doktrin och praxis på ett ställe i Stephens bok, där han
diskuterar den invändningen mot hans yrkanden på åtgärder mot den
neutrala handeln, att de skulle bringa England i krig med de dåvarande
neutrala och därmed hindra dess export. Han säger där:
»Det frågas: hvem skulle sedan öfvertaga våra industriprodukter?
Jag svarar: våra allierade, våra medborgare, våra gamla och nya fiender
själfva. Under sista kriget [då Spanien och England voro fiender]
hindrade intet annat spanska Amerika från att förses med brittiska varor
på brittiska fartyg — fastän de därigenom voro underkastade
konfiskation hos båda de krigförande — än att handeln redan öfvertagits och
marknaderna öfverfyllts genom importen under neutral flagg.
Men [frågar man] skulle jag vilja tillråda efterlåtenhet gentemot
dessa nya metoder att undsätta de fientliga kolonierna? Efterlåtenheten
vore öfverflödig. Ej ens vära egna krigsåtgärder skulle vara i stånd att
besegra utvecklingskraften hos vår egen handel, om den befrias från den
onaturliga och ödeläggande konkurrensen från sina nuvarande gynnade
fiender. Man skulle ofta uppbringa de sjöfarande och kondemnera deras
laster, men verkan skulle hufvudsakligen bli att höja priset hos fienden,
och skillnaden skulle gå i våra [kapande] sjömäns fickor. Själfva de
konfiskerade varorna skulle söka sig väg från våra kolonier till fiendens
område.[2]
Ett mer typiskt exempel på förmågan att »make the best of both
worlds» kan svårligen begäras; rättsprincipen om handelsförbud mot
fienden upprätthålles ståndaktigt, samtidigt med att landets, enligt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
