Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - IV. Kontinentalsystemets verkningar för Englands och fastlandets ekonomiska lif - III. Det öfriga fastlandet - Fransk intressepolitik
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
DET ICKE-FRANSKA FASTLANDET
209
Frankrike. De franska varornas ställning på den italienska marknaden
stärktes 1808 ytterligare genom en kuriös fransk-italiensk
»handelstraktat», som Napoleon i egenskap af båda ländernas enväldige
härskare af slöt med sig själf. Slutligen kulminerade politiken 1810 i en
tre-sidig föreskrift, som dels utvidgade importförbudet till ej blott
bomulls-utan äfven yllevaror, när de kommo från andra länder än Frankrike,
dels kompletterade importförbudet med ett transitförbud, dels
slutligen förbjöd export af italienskt silke annat än till Lyon — exporten
af silke från det med Frankrike införlifvade Piemont hade förbjudits
redan 1805 — med den motiveringen ,(i det nyss citerade brefvet till
Eugène) att det eljest ginge till England, emedan Tyskland ej
tillverkar siden, men utan hänsyn till det för Napoleon välbekanta
faktum, att Schweiz dels dref handel med italienskt råsilke, dels också
hade en blomstrande sidenfabrikation. I konungariket Neapel, som
regerades först af Joseph Bonaparte och sedan af Murat, tillämpades
under Napoleons skarpa påtryckning en likartad politik, först med
företrädestullar för franska varor och sedan med importförbud på
utländska.
Gent emot Rhenförbundets stater iakttog Napoleon betydligt större
återhållsamhet, och jämförelsevis litet är kändt om ingrepp i deras
själfbestämmelserätt, trots Champagnys nyss omnämnda förslag.
Däremot är det högst betecknande, att ej ens de under Napoleons egen tid
i kejsardömet införlifvade områdena därigenom utan vidare likställdes
med »de gamla departementen». Detta var en svaghet som i allmänhet
hade utmärkt 1’ancien régimes löst sammanfogade stater, ej minst
den franska; men i Napoleons stramt centraliserade rike betyder det
ej en dylik löslighet i kompositionen utan något helt annat. Det är
nämligen där uttryck för att de områden, som infogades i väldet för
att afstängas från engelsk tillförsel, likväl ej skulle få bli mer än portens
proselyter, d. v. s. lämnas utan delaktighet i den franska marknadens
fördelar. Denna politik, som icke hittills blifvit föremål för särskild
undersökning, tillämpades nämligen, exempelvis mot Holland och »de
hanseatiska departementen», på det sättet, att franska varor
obehind-radt kunde tillföras de införlifvade områdena på samma sätt som rikets
öfriga delar men varor därifrån betraktades som utländska, då de fördes
till Frankrike. För Holland bestämdes visserligen genom
införlifnings-dekretet, att tullgränsen till Frankrike skulle försvinna redan med
början af 1811, men detta uppsköts gång på gång och förefaller aldrig
ha blifvit verklighet. Det gör exempelvis ett egendomligt intryck att
14—181359. Heckscher, Kontinentalsystemet.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
