Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Teorien angående den elektrolytiska dissociationen. Av prof. S. Arrhenius
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
där 1" är vattnets specifika vikt och a och b två koefficienter
gällande för ionerna A och B vid 4° C. Detta påvisades av
Valson redan 1870. Han kallade a och b för modyler,
karakteristiska för de båda ionerna, eller, som han sade,
radikalerna, vilka han därför tillskrev en viss grad av oberoende.
En liknande regelmässighet hade han förut påvisat hos den
kapillära stighöjden av saltlösningar. Det är tydligt att
dylika regelmässigheter ha ett ganska betydande värde för
beräknande av saltlösningars fysiska egenskaper.
Röntgen och Schneider visade, att kompressibiliteten hos
saltlösningar är underkastad additivitetens lag. Detsamma
gäller enligt dem för molekylarvolymen hos saltlösningar,
varmed de menade den volym som intages av 1,000 gram
vatten vari lösts en gram ekvivalent av ett salt. Dessa forskare
visade också, att saltlösningars kapillaritetskonstant är en
additiv egenskap. De funno likväl att åtskilliga undersökta
kroppar avvika därifrån, nämligen ammoniak (NH^OH), vatten
(HOH) och svavelsyra. Dessa kroppar äro långt ifrån
fullkomligt dissocierade i stor utspädning, och därför kan man
väl säga att dessa »undantag bekräfta regeln».
Att den molekylära elektriska ledningsförmågan, enligt
Kohlrausch, och fryspunktsnedsättningen, enligt Raoult, äro
additiva torde ej förvåna. Även i dessa fall göra de svagt
dissocierade elektrolyterna starkt framträdande undantag.
G-ladstone och Bender påvisade liknande regelmässigheter
hos lösningars brytningsindex och Jahn hos deras vridning av
polarisationsplanet. Den äldsta kända egenskap av detta slag
är den av Hess (1840) påvisade »termoneutraliteten» hos
saltlösningar.
Synnerligen tydligt framträda de additiva egenskaperna i
sådana fall, då endast en av ionerna besitter den ifrågavarande
egenskapen och lösningsvattnet saknar densamma, såsom för
saltlösningars färg (ljusabsorption), enligt Ostwald, för deras
molekylära magnetism, enligt Gr. Wiedemann, och för deras
naturliga vridning av polarisationsplanet, enligt Oudemans
och Landolt. Hit höra också salters, exempelvis av alkaloider,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
