Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Nyare undersökningar över de ferromagnetiska fenomenens temperaturfunktioner. Av doc.G. Borelius
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
sam stigning med temperaturen (se fig. 7 de översta kurvorna)
för att vid högre stiga allt raskare, nå ett skarpt utpräglat
maximum och därefter raskt avtaga till försvinnande små
värden. Då fältstyrkan ökar, tilltar emellertid
magnetiseringen vid de lägre temperaturerna relativt raskare än vid de
högre, så att man till slut för mättningsintensiteten får en
med stigande temperatur oavbrutet fallande kurva, vars
lutning blir starkare och starkare ju mer man närmar sig
avmagnetiseringstemperaturen (ofta även kallad Curiepunkten).
En teoretisk
förklaring av denna
kurva gavs först av
Weiss, som ur
molekularteoretiska betraktelser härledde
ett uttryck, som
enligt teorien borde
gälla lika för alla
ferromagnetiska
ämnen, om
temperaturen anges i bråkdelar
av den absoluta
avmagnetiseringstempe-Fi 2 raturen och mätt-
ningsintensiteten i
bråkdelar av dess för den absoluta nollpunkten (-273° C),
gällande maximalvärde. Den av Weiss förutsagda kurvan är
återgiven i fig. 2. Kurvans högra del sammanfaller
fullkomligt med mätningar å magnetit, det ämne vid vilket
experimenten givit det bästa stödet åt denna teori. Vid låga
temperaturer är emellertid den prickade experimentella kurvan
flackare än den teoretiska, och detta gäller i ännu högre grad
de ferromagnetiska metallerna och flertalet legeringar.
Järn, nickel, kobolt och deras binära legeringar från tio
till tio procent ha systematiskt undersökts av trenne
medarbetare till Weiss.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
