Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Omkring relativitetsteorien. Av prof. C. W. Oseen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
OMKRING RELATIVITETSTEORIEN. 141
planeterna, den innersta, Merkurius, kommer solen så nära,
att en om ock liten, dock märkbar avvikelse mellan Newtons
teori och Einsteins teori blir följden. Enligt Newtons teori
skall, om man bortser från störningarna, Merkuriibanans
perihelium ligga stilla i rymden. Enligt Einsteins teori har det
en rörelse, som på hundra år uppgår till 43 bågsekunder.
Och nu finns i Merkurii rörelse en ojämnhet, som icke kan
förklaras ur störningarna och som kan uttryckas så, att dess
banas perihelium på hundra år förskjutes 45 sekunder just i
den riktning, som Einsteins teori anger. Inom felgränserna
överensstämmer denna teori med verkligheten* — Vad kritiken
haft att anföra beträffande denna bekräftelse på
relativitetsteorien, inskränker sig, så vitt jag erfarit, därtill, att denna
avvikelse från Newtons teori kan förklaras på många andra
sätt, t. ex. genom det antagandet, att det finns massor
omkring solen, som påverka Merkurii rörelse. Detta är
naturligtvis riktigt. Dock kvarstår, att Einsteins teori är den
enda, som, uppställd för att förklara andra fenomen, på
köpet och utan någon ny appell till verkligheten kvantitativt
förklarar denna ojämnhet i Merkurii rörelse. I andra fall har
man ansett sådana framgångar tala till förmån för en teori.
Jag ser intet skäl, varför man icke skall låta
relativitets-teorien vederfaras samma rätt.
De fenomen, med vilka den Einsteinska teorien bringar
gravitationen i direkt sammanhang, äro de ändringar i
dimensioner, som de s. k. fasta kropparna undergå, då de röra sig
i ett gravitationsfält, samt den ändrade gången hos alla ur
under samma förhållanden. Vi ha sett, att en person, som
själv följer med i rörelsen, icke kan märka något av dessa
ändringar. Men vi ha också sett, att en stillastående person,
om en sådan ändring äger rum, bör kunna märka det därpå,
att naturlagarna bli andra än vad de utan dessa ändringar
skulle vara. Dessa betraktelser kunna, efter vad jag tror,
göra det begripligt, att den Einsteinska teorien leder till det
resultatet, att alla spektrallinjer, som emitteras från solens
yta, böra vara förskjutna åt det röda, långvågiga hållet i för-
10—210654. Svenska fysikersamfundets årsbok 1921.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
