Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Omkring relativitetsteorien. Av prof. C. W. Oseen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
142 C. W. OSEBN.
hållande till samma linjers lägen, då de emitteras på jordens
yta. Det förhåller sig nämligen så, att enligt den Einsteinska
teorien alla fysiska processer på solens yta gå långsammare
än på jordens. Ett exempel härpå, som längre fram skall
sysselsätta oss, är att ljusets fortplantningshastighet i
närheten av solen är mindre än på stort avstånd därifrån. Ett
annat specialfall av samma allmänna sats är att
ljussvängningarna på solen måste försiggå långsammare än på jorden.
Det kan nu ifrågasättas, om denna sats, Som ju direkt, är
tilllämplig endast på fenomenen på solens yta, har någon
betydelse för våra iakttagelser här på jorden. Det är så mycket
större anledning att icke stillatigande gå denna punkt förbi,
som den helt nyligen varit föremål för en diskussion mellan
två engelska forskare, Rice och Eddington. Man kan
emellertid lätt visa, att ljusstrålarna enligt Einsteins teori behålla
den svängningstid, som de hade vid sin emission på solytan,
och att de alltså verkligen också vid sin ankomst till jorden
måste vara förskjutna åt rött i förhållande till de linjer, som
under för övrigt samma förhållanden emitteras på jorden.
Det är alltså en nödvändig konsekvens av Einsteins teori, att
en sådan förskjutning skall vara märkbar. — Ännu i juli
1919 sågo relativitetsteoriens motståndare i de empiriska
undersökningarna över denna sak det avgörande beviset på den
Einsteinska teoriens oriktighet. De mätningar, som vid denna
tid förelågo, hade nämligen lett till det resultatet, att
visserligen en förskjutning av sollinjerna i förhållande till de
terrestra linjerna kan påvisas, men att denna ungefär lika ofta
är riktad mot det violetta som mot det röda. Vid den nämnda
tidpunkten offentliggjorde två tyska forskare, Grebe och
Bachem, en ingående undersökning över det ultravioletta
kväveband, som för avgörande av frågan förut undersökts av
Schwarzschild, St. John, Evershed och Royds. Redan i denna första
uppsats och ännu starkare i dess följdskrifter betonade de
båda författarna, att man vid en undersökning av så delikata
förskjutningsfenomen noggrant måste pröva spektrallinjernas
renhet genom en mikrofotografisk undersökning, innan man
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
