Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Omkring relativitetsteorien. Av prof. C. W. Oseen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
detta. Vi ha sett, att i den Schwarzschildska lösningen
måttbestämningen kvarstår även då massan försvinner. Intet
berättigar oss att tro, att detta beror därpå, att de massor vi
betraktat äro symmetriskt ordnade omkring ett centrum. Vi
måste antaga, att detsamma gäller, hur massorna än äro
ordnade. Från dem kan därför, om termen är riktig, detta
koordinatsystem icke härröra, detta absoluta rum, med vilket vi
äro så förtrogna ända från den tid vi sysslade med
mekanikens elementer. Då återstår ingen annan möjlighet, om vi
vilja behålla vår teori, än att med Newton antaga, att det i hela
världen finns ett koordinatsystem, en absolut rum-tid, som
visserligen kan modifieras i grannskapet av de mekaniska
massorna, men som dock i stort behärskar alla mekaniska
fenomen. Men om de svårigheter, som möta detta antagande,
vill jag hälst låta Einstein själv tala.
Jag har redan nämnt, att Einstein liksom Schwarzschild
hyste den uppfattningen, att den entydiga bestämningen av
g^v är möjlig endast då man känner dessa funktioners värden
oändligt långt borta i rummet. Han drevs genom denna
uppfattning till ett studium av de gränsvillkor, som kunna
påläggas dessa funktioner. Han frågade först, om det, utan att
man kommer i strid med de faktiska förhållandena, är
möjligt att införa sådana gränsvillkor, att en kropps alla
mekaniska egenskaper, dess tröga massa, dess tröghetsmoment med
avseende på en godtycklig linje o. s. v., bli beroende blott av
de graviterande massor, som finnas i rummet. Svaret på denna
fråga blev nekande. Det är fixstjärnornas små hastigheter,
som omöjliggöra sådana gränsvillkor. Därefter vände sig
Einstein till den fråga, som vi förut mött. Kan man antaga, att
det finns en bestämd måttbestämning, ett ds2 av formen:
c2 dt2 — dx2 — dy2 — 6fe2,
till vilken den i vår värld giltiga måttbestämningen närmar
sig, då man avlägsnar sig oändligt långt bort i rummet?
Einstein besvarar även denna fråga med nej. Det skulle strida
mot relativitetsteoriens anda att antaga, att det funnes ett
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
