Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Omkring relativitetsteorien. Av prof. C. W. Oseen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ds* = [l––––-%r2 c2 dt2––––––––r-r2 (dö2 + sin2 $ dw2).
\ r 6 / m X 9 v r y
N 1––––-r2
r 6
Denna formel kan blott vara giltig om:
- m A 9 ~
1–––––- r2 > 0.
r b
Den förutsätter alltså, att materiella massor finnas
överallt, där denna olikhet icke är uppfylld. Den konstant i,
som in’går i formeln, är en universell konstant, karaktäristisk
för denna Einsteins teori. Dess värde måste bestämmas ur
erfarenheten. Det beror på den totala massa, som finnes i
rummet.
Innan jag övergår till Einsteins hittills sista
relativitetsteori, vill jag med några ord beröra de viktigaste bidrag, som
från andra håll givits till relativitetsteoriens utveckling.
Vad relativitetsteorien har att säga om ljuset inskränker
sig till en lag för ljusets fortplantningshastighet. Såsom
grundval för optiken är detta alldeles otillräckligt. Vi veta
så visst som något inom fysiken, att ljuset är en
elektromagnetisk företeelse. Accepterar man relativitetsteorien, uppstår
därför det problemet, hur den elektromagnetiska teorien skall
kunna sammansmältas därmed. Den elektromagnetiska teori,
som vid tiden för den allmänna relativitetsteoriens
framträdande ännu kunde sägas vara den härskande, var den
Lorentzska. Att orda om dess förtjänster är här icke rätta platsen.
Jag måste inskränka mig till att tala om en av dess brister.
Den talade om elektroner utan att kunna förklara hur en
elektrisk laddning skulle kunna bestå trots den starka
repulsionen mellan dess olika delar. Ar 1912 hade emellertid den
tyske fysikern Gr. Mie framlagt en teori, som avsåg att
avhjälpa denna brist. Jag vill om hans antaganden nämna blott
det, att han uppfattar den elektrostatiska potentialen som ett
kohesionstryck. Det är detta tryck, som sammanhåller
elektronen trots repulsionen mellan dess olika delar. Ett viktigt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
