Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - De sista årens framsteg på radioaktivitetens område. Av doc. Eva Ramstedt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
isotoper, vanligt bly (207,2) och slutprodukten i
uran-radiumserien, uranbly eller radium G (206,0).
Likheten i egenskaper mellan dessa isotoper sträcker sig,
som undersökningar visat, till såväl deras optiska spektrum
som deras röntgenspektrum. Av synnerligen stort intresse är
emellertid den minimala differens i spektrum, som man vid
ytterligt noggranna mätningar på senare tiden funnit. Merton
har nämligen påvisat, att våglängden för en av de starkaste
linjerna i blyspektrum, nämligen 4 058 ångströmsenheter,1
är för uranbly 0,005 å. e. större och för toriumbly 0,002 å. e.
mindre än för vanligt bly. Bekräftas detta, skulle man i
precisionsmätningar av spektrum ha en möjlighet att särskilja
isotoper. För icke aktiva element är detta annars utförbart
endast med stöd av sådana egenskaper, som direkt bero på
atomvikten, såsom diffusion i gasform, fraktionerad
destilla-tion eller bäst genom avböj ning av ämnets kanalstrålar i
elektriska och magnetiska fält. De epokgörande resultat, till
vilka engelsmannen F. W. Aston2 på den senare vägen
kommit, och genom vilka han påvisat, att en hel del av de
vanliga elementen bestå av isotoper, gör det mycket troligt, att
vad man kallar vanligt bly, intet annat är än en blandning
av uranbly och toriumbly med det senare ämnet i
överskott.
För ett tiotal år sedan gjordes undersökningar angående
a-partiklarnas gång genom materia. Därav framgick, att
a-partiklarna på grund av sin stora energi i vanliga fall
tränga rakt genom de atomer de möta på sin väg utan
att undergå någon egentlig avböj ning från sin ursprungliga
rätliniga bana. Endast i mycket enstaka fall, omkring 1
gång på 100 000, sker en avböj ning, som då är synnerligen
kraftig, till och med kan överskrida en rät vinkel. För att
förklara dessa enstaka, starka avböjningar uppställde
Rcutherford 1911 sin bekanta kärnmodell för atomens struktur.
Enligt denna består atomen av en massiv, positivt laddad kärna
1 En ångströmsenhet = 0^0000001 mm.
2 Flera artiklar i Philos. Magazine 1919 och 1920.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
