Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - De sista årens framsteg på radioaktivitetens område. Av doc. Eva Ramstedt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Heliumatomen utgöres enligt Bohr av en kärna med två
positiva enhetsladdningar (2 e) och två elektroner roterande i
en och samma ring. Avlägsnas båda elektronerna, kvarstår
även här endast kärnan med laddning 2 e. Denna är identisk
med a-partikeln. Hos de mer komplicerade atomerna antas
elektronerna fördelade på flera koncentriska ringar. Från en
del håll ha även förslag framställts om en mer eller mindre
kubisk anordning av elektronerna, som man även tänkt sig
oscillerande.
I allmänhet antar man, att elektronernas antal och läge
är bestämmande för atomens kemiska och många av dess
fysiska egenskaper. Dessa bero alltså indirekt av
kärnladdningens storlek. På kärnans massa och konstitution bero
däremot atomvikt och därmed sammanhängande egenskaper
liksom atomens förhållande i radioaktivt hänseende.
Under sin korta tillvaro har radioaktivitetsläran ständigt
öppnat nya vägar för forskarens spejande öga. Först har
den bevisat atomernas existens, så har den trängt in i själva
atomen och sökt visa, hur laddning och massa där äro
fördelade. Men ej nog härmed, nu söker den också att lyfta
en flik av den slöja, som omger atomens allra innersta rum,
den positiva kärnan.
Från de radioaktiva ämnenas transformationer kunna vi
sluta till, att åtminstone dessa atomers kärnor innehålla
heliumkärnor, som kunna utslungas i form av a-partiklar,
och elektroner, som stundom utsändas som ^-partiklar.
Elektronerna i kärnan neutralisera delvis dess positiva laddning.
Kärnladdningen, såsom den verkar utåt, bestämmes därför av
överskottet på positiv laddning.
Det är stor skillnad mellan elektronerna i kärnan och de
yttre elektronerna. De senare, som befinna sig i atomens
mera perifera delar, kunna påverkas av yttre förhållanden,
till och med avlägsnas, då atomen uppträder som positiv jon,
och åter upptagas, varvid atomen återgår till sitt
ursprungliga tillstånd. De förra däremot utgöra en integrerande del i
den tätt sammanpackade kärnan; på dem verka inga yttre
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
