Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - De sista årens framsteg på radioaktivitetens område. Av doc. Eva Ramstedt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BE SISTA ARENS FRAMSTEG PÅ RADIOAKTIVITETENS OMRÅDE. 165
medel, stundom utslungas de spontant liksom a-partiklar, men
då ändras kärnladdningen och ett nytt ämne uppstår med
helt andra egenskaper än det ursprungliga. Den hastighet,
varmed såväl /?- som a-partiklar utslungas, ger emellertid en
aning om det kolossala energiförråd, som är magasinerat inom
den oändligt lilla kärnan, men som är fullkomligt otillgängligt
för alla yttre påverkningar. Därför har det också synts
omöjligt att få någon närmare kännedom om kärnans
sammansättning. Emellertid har fiutherford, som alltid på ett
sinnrikt sätt, under de senaste åren gjort försök i syfte att
kasta ljus över konstitution och stabilitet hos några enkla
atomers kärnor. Hans resultat äro publicerade i Philos.
Magazine, juni 1919 och Proceed. Roy. Society, London, A,
juli 1920.
Då en a-partikel kommer i omedelbar närhet av en atoms
kärna, lider den, som nyss nämnts, en kraftig avböj ning, men
samtidigt sättes den påstötta atomen i rörelse. Enligt lagen
för stöt mellan två elastiska kroppar blir atomens hastighet
större, ja mindre dess massa är. En väteatom kan i
gynnsammaste fall, vid central stöt, få så stor hastighet, att den
tillryggalägger en vägsträcka, som är fyra gånger större än
a-partikelns egen. Dessa utkastade H-partiklar, som äro
positivt laddade, alltså äro vätekärnor, kunna liksom a-partiklar
framkalla scintillationer på en zinksulfidskärm, ehuru
svagare.
Antalet H-partiklar, som utstötas i samma riktning som
de ursprungliga a-partiklarna, är betydligt större än man
enligt stötlagarna skulle kunna vänta. Detta antyder, att
kärnorna i vissa fall närma sig varandra så mycket, att de i
stötögonblicket icke kunna betraktas som punktformiga utan
av en viss utbredning. Rutherford har beräknat, att minsta
avståndet mellan en väte- och en heliumkärna endast är
3 • 10-13 cm., ett tal, som då också anger storleksordningen på
dessa kärnors dimensioner. Atomens yttre dimensioner, d. v. s.
diametern i den yttersta elektronringen, brukar beräknas till
cirka 10-8 cm.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
