Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - De sista årens framsteg på radioaktivitetens område. Av doc. Eva Ramstedt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
DE SISTA ÅKENS FRAMSTEG PÅ RADIOAKTIVITETENS OMRÅDE. 167
är, att de utgöras av partiklar med massa 3 och laddning
2 e, som utslungas ur kväve- och syrekärnan, vid en intensiv
stöt från en a-partikel. Men då äro de också byggnadsstenar
i dessa atomers kärnor. Kvävekärnan synes sålunda kunna
söndersprängas på två olika sätt, genom att utsända antingen
en partikel av massa 1 eller en av massa 3. De sistnämnda
äro 5 — 10 gånger så talrika som de första, vilket antyder, att
de båda sönderfallsformerna icke äro samtidiga utan äga rum
oberoende av varandra.
Då det är antagligt, att denna partikel av massa 3 med
två positiva laddningar ej har någon yttre elektron, skulle
den ha en kärnladdning på 2 e och alltså vara isotop till
helium. Man har emellertid all anledning att förmoda, att
kärnorna bos båda dessa atomer äro uppbyggda av
vätekärnor. För helium har denna tanke redan för länge sedan
framkastats av Rutherford. Heliumkärnan skulle då bestå av 4
vätekärnor sammanhållna medelst 2 elektroner och den andra
av 3 vätekärnor och en elektron.
Anmärkningsvärt är i så fall, att heliums atomvikt är
4,00 i stället för 4 x 1,008 = 4,032. Detta har man förklarat
så, att enligt modern uppfattning varje energiform motsvaras
av en viss massa. Den lilla positivt laddade kärnan är säte
för ett starkt elektriskt fält, som på grund av sin energi
motsvarar en viss massa. Om nu flera vätekärnor tillika
med elektroner sammansluta sig i ytterst intim beröring,
förändras deras ursprungliga fält, och man kan följaktligen ej
göra en additiv beräkning av massan. Den massa, som en
vätekärna representerar, då den ingår i en koncentrerad
kärnsammanslutning synes vara just 1 (då syre = 16). Då
a-partikeln ej ens vid de våldsammaste sammanstötningar själv
söndersplittras, måste heliumkärnan vara en utomordentligt
stabil konfiguration, stabilare än t. ex. kväve- och syrekärnorna.
Denna stabilitet förklaras också av att energi i avsevärda
mängder frigöres vid heliumkärnans uppbyggande.
Av det föregående framgår, att de tre byggnadsstenar av
massa, 1, 3 och 4, som man experimentellt kunnat påvisa i
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
