Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Röntgenspektra. Av prof. M. Siegbahn
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Då vi å andra sidan känna värdet på 2d i vissa fall, är
det tydligen möjligt, att genom uppmätning av vinkeln cp
beräkna våglängden bos en reflekterad stråle. Det blir alltså
röntgenspektroskopiens uppgift att ange metoder för noggrann
bestämning av dessa reflektionsvinklar.
Vi känna sedan länge två metoder att påvisa en
röntgenstråle, nämligen genom dess fotografiska verkan och genom
dess förmåga att göra en gas elektriskt ledande. Båda
metoderna kunna komma och ha kommit till användning inom
spektro-skopien. Den förra har fördelen att i allmänhet tillåta en
noggrannare mätning, den senare återigen skänker en bättre
möjlighet att även skatta intensiteten hos den reflekterade strålen.
Som ett exempel på den senare metodens användning skola
vi anföra ett undersökningsresultat av amerikanen Compton,
rörande strålningen från ett vanligt tekniskt röntgenrör av
Coolidges konstruktion, försett med antikatod av wolfram.
Compton lät ett smalt strålknippe från röret reflekteras mot
en kalkspatkristall, under en serie olika infallsvinklar, och
bestämde för varje vinkel intensiteten hos den reflekterade
strålen därigenom, att densamma insläpptes i en gasfylld
kammare, där den elektriska ledningsförmågan hos gasen,
framkallad av strålningen, uppmättes. Genom att låta denna
uppmätning automatiskt registreras, erhölls en kurva som figur 4
visar. Här är den till varje reflektionsvinkel hörande
intensiteten framställd som ordinata; som abscissa är utsatt,
förutom vinkelvärdena, de enligt relationen 1 däremot svarande
våglängderna, under förutsättning att den ifrågavarande strå
len reflekterats i 1., 2. resp. 3. ordningen. Vi se å bilden dels
ett kontinuerligt spektrum, som plötsligt sätter in vid c:a 0,3
Å. E. och därefter hastigt stiger till ett maximum vid c:a 0,7
Å. E. Överlagrat över detta ligger så ett linjespektrum afiy,
som återfinnes i tre ordningar, men som i detta fall är
relativt svagt (beroende på att dessa ganska stora våglängder,
1,0 6—1,6 7 Å. E., starkt absorberas av röntgenrörets
glasväggar). Använder man för registreringen en annan kristall än
kalkspat, återfår man i det väsentliga samma figur, men med
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
