Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Den Einsteinska lagen. Av prof. C. W. Oseen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
mentalforskningen. Han fann, att två väsentligt olika fall
äro möjliga. I det ena röra sig båda elektronerna i samma
plan och i samma led, den ena utanför den andra. I det
andra fallet är den ena elektronens banplan nästan vinkelrät
mot den andras. Dessa två fall skola enligt Lande svara mot
den uppdelning av helium i »ortoheliuni» och »parhelium»,
som de spektroskopiska fakta föranlett.
Jag slutar här mitt korta referat av grundtankarna i
Bohr’s teori. Det är ju ofta så, att storverket i vetenskapen
mindre består i skapandet av något nytt än i
sammanfogandet av det, som på skilda håll framträtt, till ett harmoniskt
och fruktbringande helt. Det gäller i eminent mening om
Niels Bohrs atomteori av 1913. Här var det min uppgift
att visa, att en av de stenar han lade till grund för sin
byggnad var den EiNSTEiN’ska lagen.
Jag har sagt, att Franck’s och Hertz’s undersökningar
över stötar mellan elektroner och atomer äro en bekräftelse
på Einstein’s lag. Man kan säga mer. De utgöra en den
allra vackraste bekräftelse på alla grundtankarna i Bohr’s
atomteori. Att jag här talar om dem, beror emellertid blott
därpå, att bland annat den Jag, som jag kallar den
Einsteinska, genom dem blivit höjd över allt tvivel.
Det var under utförandet av en systematisk undersökning
över det nyss nämnda ämnet: stötar mellan elektroner och
atomer, som Franck och Hertz gjorde sin vackra upptäckt.
Redan 1913 kunde de båda forskarna framlägga ett intressant
resultat av dessa undersökningar, nämligen en noggrann
undersökning över den energi en elektron behöver för att
jonisera en molekyl av He, Ne, Ar, If2, 02, N2. Mäter man
denna energi genom den potentialdifferens, som en elektron
behöver genomlöpa för att erhålla densamma, så är enligt
denna undersökning av Franck och Hertz dess värden för de
nämnda gaserna: 20,5, 16, 12, 11, 9 och 7,5 volt. Den metod,
som de båda Berlinerforskarna använde och som, mer eller
mindre modifierad, senare fått mycket stor betydelse, härrör
från Lenard. Dess princip är mycket enkel. Från en glöd-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
