Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Den Einsteinska lagen. Av prof. C. W. Oseen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
seringen sker, rycker allt närmare glödkroppen och
elektronerna alltså erhålla allt längre väg, på vilken de kunna
erhålla den energi, som de behöva för att framtränga till
uppfångarelektroden. Den accelererande spänning, vid vilken
galvanometerströmmen åter sätter in, bör, som man genast
ser, vara summan av joniseringsspänningen och den
retarderade spänningen. Galvanometerströmmen blir nu starkare,
emedan även de vid jonisering frigjorda elektronerna tränga
fram till uppfångarelektroden. Då den accelererande
spänningen blivit dubbelt så stor som joniseringsspänningen, sker
emellertid återigen joniseringen vid trådnätet och
galvanometerströmmen måste åter sjunka mot noll. Uppritar man
ett strömspänningsdiagram, har man alltså att vänta en kurva
med maxima av växande storlek och med ett inbördes
avstånd, som är lika med joniseringsspänningen. — Mätningarna
stodo helt och hållet i överensstämmelse med dessa
förväntningar. Strömspänningskurvan visade en serie växande
maxima med ett inbördes avstånd på 4,9 volt. Det är icke
underligt, att de båda Berlinerfysikerna härav slöto, att
kvicksilvrets joniseringsspänning är 4,9 volt. Redan i sin första
avhandling framhöllo de, att joniseringsenergien, dividerad
med det PLANCK’ska talet h, ger svängningstalet för den
märkliga kvicksilverlinjen 253,6 /u[.i, den första, längst åt rött
liggande linjen i kvicksilvrets absorptionsserie. Kort efteråt
visade de genom en fotografi, att vid detta försök faktiskt
denna kvicksilverlinje emitteras. De slöto att en stöt mellan
en elektron på 4,9 volt och en kvicksilveratom under vissa
omständigheter för till jonisation, under andra till emission
av ett kvantum hv, där v är det nyssnämnda svängningstalet
för linjen 253,6 ^/j.
Franck’s och Hertz’s upptäckt och deras tydning därav
gåvo uppenbart den vackraste bekräftelse åt såväl Plancks
kvanthypotes som åt den slutsats Einstein dragit av sin
analys av strålningslagen. Däremot står de båda forskarnas
tydning av resultatet i strid med Bohr’s atomteori. För att
se detta är det tillräckligt att tänka på den BALMER’ska väte-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
