Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Prövningsmöjligheterna av Einsteins allmänna relativitetsteori. Av fil. kand. I. Waller
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Prövningsmöjligheterna av Einsteins relativitetsteori 215
nyss nämnda, Även om det är möjligt att med denna teori
redogöra för Merkurii rörelse, råkar den beträffande övriga
planetbanor i strid med observationerna.
Kanske måste något större framgång tillerkännas de på
Newton’ska teorien fotade hypoteserna, vilka grunda sig på
antagandet av en sådan massfördelning på solen eller i dess
närhet, att därigenom störningar av det observerade beloppet
hos Merkuribanan uppträda. Man har sålunda antagit
existenser av en för ändamålet lämplig avplattning av solen. Dock
skulle en dylik för att kunna frambringa en
perihelförskjutning av det Newcomb’ska beloppet få antas större än vad
direkta mätningar av soldiametern tillåta.
Leverrier själv, som förut nämnts upptäckaren av
perihelförskjutningens »oförklarade rest», sökte tyda densamma
såsom störningen från en intramerkuriell planet, som han gav
namnet Vulkanus. Emot denna hypotes talar ju det faktum
att alla efterforskningar efter planeten ifråga varit
fullständigt resultatlösa. Newcomb har därför modifierat Leverriers
teori i så måtto, att han i stället antar existensen av
planetringar bestående av små, innanför Merkuribanan kring solen
kretsande massor. Denna teori tycks verkligen ge en
möjlighet till tydning av fenomenet på den Newton’ska teoriens
grundval. Antas de enskilda massorna tillräckligt små, kan
man nämligen förstå, varför de hittills ej upptäckts. Vad
som gör Newcombs teori mindre tilltalande är emellertid, att
den vilar på ett fullkomligt isolerat antagande.
Fråga är, om icke nära nog samma anmärkning kan göras
mot en senare av Seeliger uppställd teori, vad dennas
tillämpning på Merkuribanan beträffar. Visserligen anser Seeliger,
att det här närmast gäller en teori för zodiakalljuset, grundad
på antagandet att detta härrör från en stoftmassa, lagrad
kring solen i form av en skiva, som sträcker sig ett gott
stycke utanför jordbanan och vars ekvatorialplan nära
sammanfaller med solekvatorn. Massfördelningen söker Seeliger
bestämma på så sätt, att genom de från stoftanhopningen
härrörande störningarna i de fyra inre planeternas rörelser
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
