Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Prövningsmöjligheterna av Einsteins allmänna relativitetsteori. Av fil. kand. I. Waller
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
skall förklaras icke blott Merkuriperiheliets förskjutning utan
nära nog samtliga av Newcomb beräknade differenser mellan
observerade värden och de ur andra planeters störningar
beräknade hos de sekulära variationerna i följande banelement:
excentricitet, perihelläge, banplanets lutning och nödläge.
Blott variationerna i excentricitet avstår han från att söka tyda.
Beträffande de nämnda differenserna, vilka bruka benämnas
de empiriska termerna för de fyra inre planeterna, är att märka,
att de blott i några få fall överstiga sitt sannolika fel. En
god framställning av dem ernås nu, såsom Seeliger visar, genom
följande antaganden. Massfördelningen skall vara sådan, att
den kan tänkas erhållen genom en superposition av två starkt
tillplattade rotationsellipsoider, av vilka den yttres
ekvatorialplan sammanfaller med solekvatorn, under det att den inres
något avviker därifrån. Ekvatorialradierna i de bägge
ellipserna äro 0,24 och 1,20 med jordbanans radie som enhet, och
deras täthet resp. 2,18 • 10~n#0, 0,31 • 10-14#0, där g0 är solens
medeltäthet. Vidare är att märka, att för den goda
överensstämmelsen är väsentlig ytterligare en av Seeliger införd
hypotetisk storhet, nämligen en långsam rotation kring en
mot ekliptikans plan vinkelrät axel hos det i astronomien
vanligen använda koordinatsystemet relative ett s. k.
inertialsystem, d. v. s. ett koordinatsystem, där Newton’ska
dynamiken exakt skulle gälla.
Beträffande den kritik, för vilken Seeligers teori varit
utsatt, må här blott framhållas en från Freundlich härrörande
anmärkning. Han visar, att man når en nära nog lika god
framställning av Newcombs empiriska termer genom att i
Seeligers teori blott medtaga en enda ellipsoid, motsvarande
den mindre av de ovan nämnda. Men å andra sidan är det
just från den större, för framställningen av de empiriska
termerna alltså tämligen oväsentliga ellipsoiden, som det för
oss synliga zodiakalljuset måste härröra. Sammanhanget
mellan zodiakalljus och empiriska termer framstår därigenom
såsom ganska svagt. Vidare framhålles den väsentligt större
täthet, uppgående nära nog till det tiotusenfaldiga beloppet,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
