Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Den Bohrska atomteorien; Av doc. O. Klein
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Den Bohrslca atomteorien 103
tion på en adiabatisk transformation. Vi måste nu
undersöka den fysikaliska innebörden av en sådan process något
närmare. För detta ändamål måste vi först betrakta ett
annat, även i sig självt viktigt problem, nämligen frågan om den
tid ett atomsystem behöver för att anpassa sin rörelse efter
ett kraftfält, så att det kommer i ett stationärt tillstånd.
Härvid få vi även tillfälle att undersöka hur noggrant de
stationära tillstånden kunna sägas vara definierade.
Vi utgå från den viktiga sats, som postulerar att de
stationära tillståndens karaktär väsentligen bestämmes av
systemets periodicitetsegenskaper. Vi betrakta nu en elektron,
som rör sig under inverkan av vissa krafter. För enkelhets
skull vilja vi antaga att elektronens rörelse är rent periodisk.
Om rörelsen får fortgå ostört i obegränsad tid måste
elektronen naturligtvis komma i ett stationärt tillstånd, men om
rörelsen efter att den fortgått en viss tid störes, kan det
tydligen hända, att elektronen ännu ej hunnit anpassa sitt
tillstånd efter krafterna. Man inser omedelbart att det ej kan
vara fråga om stationära tillstånd, om denna tid är mindre än en
period, ty då kunna ju inga periodicitetsegenskaper hos rörelsen
definieras. Icke ens en elektron, som utan ändringar i
kraftfältet får beskriva ett stort men ändligt antal perioder, kan
sägas beskriva en med matematisk stränghet definierad
periodisk rörelse. Man kan visa, att den relativa obestämdheten
i frekvensens definition är lika med det inverterade värdet av
antalet perioder, under vilka rörelsen fortgår ostörd.1 Oändligt
skarpa stationära tillstånd skulle man sålunda blott få om
rörelsen fortgick oavbrutet i evighet. Härav ser man att de i
verkligheten förekommande stationära tillstånden alltid måste
vara oskarpa. Ty tid efter annan övergå ju atomerna
antingen spontant eller genom inverkan av strålning till nya
stationära tillstånd. Endast för normaltillståndet kan det
vara fråga om en högre grad av skärpa.
1 Man ser detta enklast, om man jämför fenomenet i fråga med
interferen-sen mellan två vågor med något olika svängningstal. Ben tid rörelsen
fortgår ostörd motsvaras här av tiden mellan två svävningar.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
