Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Den Bohrska atomteorien; Av doc. O. Klein
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Det är nu naturligt att antaga, att den relativa
obestämdheten i de stationära tillståndens definition och sålunda också
i deras totalenergi är av samma storleksordning som den
relativa obestämdheten i frekvensens definition. Den maximala
skärpa, som man kan vänta när atomen icke är utsatt för
några störningar, bestämmes sålunda av förhållandet mellan
vad man skulle kunna kalla det stationära tillståndets
medellivslängd och längden av en period, Med hjälp av relationen
(37) för sannolikheten för spontana övergångar från ett
bestämt stationärt tillstånd, kan man tydligen uppskatta
storleken av denna medellivslängd. För tillstånd, som ge
upphov till spektrallinjer i det synliga området, får men så i
allmänhet värden av storleksordningen 10-8 sek. Eftersom
ljusets frekvens i detta spektralområde är av storleksordningen
1015 sek.-1 hinner elektronen under denna tid att fullborda
omkring 107 omlopp kring kärnan. Man förstår därför, att
ljuset här kan uppträda i bestämda spektrallinjer. Vidare
har man länge vetat att spektrallinjerna ej äro absolut skarpa.
Bristen i skärpa är verkligen av samma storleksordning som
den man beräknar ur de just anförda siffrorna. Denna
bristande skärpa, som experimentellt yttar sig däri att
inter-ferensförmågan hos ljuset från en spektrallinje så småningom
upphör vid mycket stora fasdifferenser mellan de
interfererande strålarna, har man försökt att förklara genom att
antaga en bestämd dämpning i rörelsen av den »oscillator» som
ger upphov till ljuset. Genom denna dämpning skulle
amplituden av de vågor oscillatorn utsänder så småningom avtaga
så långt, att interferens blev omöjlig. Även på detta sätt
erhåller man värden av den rätta storleksordningen. En
liknande effekt skulle man nu även vänta sig enligt
kvantumteorien. Ty på grund av strålningsprocessernas oberoende
karaktär kan man ej antaga att ljusstrålar, som komma från
olika strålningsprocesser, kunna interferera med varandra. En
övre gräns för fasskillnaden mellan interfererande strålar
skulle alltså bestämmas av antalet vågor, som utsändas vid
en strålningsprocess, d. v. s. av produkten av ljusets frekvens
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
