Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Den Bohrska atomteorien; Av doc. O. Klein
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
linjerna. För att erhålla korrespondens mellan de
kvantteoretiska och de klassiska frekvenserna måste vi nu för det
första antaga, att endast sådana övergångar kunna förekomma,
för vilka f—j" antingen är 0, + 1 eller —1. Vidare måste
polarisationsriktningen hos det ljus, som åtföljer den första
typen av övergångar, vara densamma som om det på
klassiskt vis utsändes av de med fältet parallella harmoniska
svängningarna i elektronrörelsen. I motsvarande förhållande
måste de senare övergångstyperna stå till de mot fältet
vinkelräta cirkulära harmoniska svängningarna. Men härmed
ha vi just kommit till den klassiska strålningsteoriens
resultat för Zeemaneffekten. Den enda skillnaden består däri,
att frekvenserna för spektrallinjerna utan magnetfält hos
Lorentz äro lika med elektronrörelsens frekvenser, medan de
enligt kvantteorien bestämmas av frekvensbetingelsen. Så
länge man intet visste om de verkliga elektronfrekvenserna,
kunde emellertid denna brist ej framträda. Orsaken till
överensstämmelsen mellan den LoRENTz’ska teoriens och
kvantteoriens resultat ligger, som man ser, däri, att frekvensen £
är konstant. I detta avseende ha vi här en fullständig
analogi till den PLANCKska oscillatorn, där ju även de
kvant-teoretiskt och klassiskt beräknade frekvenserna för
strålningen överensstämma.
Denna teori förklarar nu fullständigt verkan av ett
homogent magnetfält på vätespektret. I de flesta andra fall
däremot är Zeemaneffekten mer komplicerad än man skulle vänta
på grund av teorien. Till denna s. k. anomala Zeemaneffekt
återkomma vi i det följande. Ett särskilt intressant drag i
överensstämmelsen mellan teori och experiment vid den
normala Zeemaneffekten är, att teorien riktigt förutsäger
polarisationsriktningen hos komponenterna. Som man ser av formeln
för C bevisar detta, att laddningen hos de partiklar, som
utsända ljuset, är negativ, något, som man ej var säker på då
Zeeman gjorde sina första experiment. Vad Zeemaneffektens
numeriska storlek beträffar, erhåller man genom att insätta
de numeriska värdena på e, m, c och h i uttrycket för £:
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
