Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Den Bohrska atomteorien; Av doc. O. Klein
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
£= 1,4:1-10* HseJc-K
där H skall mätas i gauss. Sätter man H lika med 50000
gauss, vilket ungefär motsvarar de starkaste magnetfält, som
förekomma vid försöken, erhåller man för komponenternas
avstånd i linjen Ha : s Zeemaneffekt: c:a 2 A.
Ett annat viktigt fall, där den allmänna teorien för de
stationära tillstånden har kunnat underkastas experimentell
prövning, har man i verkan av ett homogent elektriskt fält
på den enklaste typen av kärnatomer. Det är här fråga om
vätelinjernas och heliumgnistlinjernås Starkeffekt, Den
typiska Starkeffekten uppträder först då det elektriska fältet
är så starkt, att finstrukturen kan försummas. Tack vare
Kramers behärskar man dock teoretiskt hela övergångsstadiet
mellan finstruktur och typisk Starkeffekt, en fråga, som vi
här ej vilja komma in på. Teorien för den egentliga
Starkeffekten utvecklades, som nämnt, av Schwarzschild och Epstbin.
Den har senare fördjupats och förenklats av JBohr, vars
framställning vi åter följa.
Vi se nu bort från relativitetens inflytande. Vår uppgift
blir alltså att undersöka rörelsen av en elektron, som dels
påverkas av en stillastående kärna med laddningen Ne dels
av ett homogent elektriskt fält, enligt den klassiska
mekanikens lagar. Trots att de experimentella undersökningarna
av Starkeffekten utföras med stora elektriska fältstyrkor, är
dock den från det yttre elektriska fältet härrörande kraften
på elektronen så liten i förhållande till kraften från kärnan,
att man kan nöja sig med att beräkna fältets verkan i första
tillnärmelse.
Det elektriska fältet, vars styrka må vara F, åstadkommer
sekulära perturbationer i elektronens rörelse, i vilka en ny
med F proportionell frekvens i] uppträder. Den perturberade
rörelsen kan beskrivas på följande sätt. För varje ögonblick
av rörelsen kan man definiera en oskulerande keplerellips
dv v. s. den keplerellips, som elektronen skulle beskriva om
det elektriska fältet plötsligt försvann. Under en tid, som
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
