Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Om resultaten av några försök rörande Hertz’ska vågor. Av prof. K. F. Lindman
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
mivärden för vissa infallsvinklar i, som bestämmas av
formeln
2dcosi = nA,
där n betecknar små hela tal (reflexionsmaximets
ordningsnummer), d två närbelägna nätplans inbördes avstånd
(»gitterkonstanten») och Å vågornas längd. — Såsom man finner,
motsvara dessa lagar fullständigt de båda första fundamentala
lagar, som herrarna Bragg uppställt för röntgenstrålarnas
reflexion från kristaller. Till följd av de elektriska vågornas
relativt starka dämpning voro likväl de med dessa vågor
erhållna reflexionsmaxima på långt när icke så skarpt utbildade
som de med homogena röntgenstrålar erhållna. Mellan de
båda observerade reflexionsmaxima befann sig ett minimum,
Å
vars läge angives av formeln 2dcosi1 = (n + 1)-, där för detta
minimum n = 1 och ix betecknar infallsvinkeln.
Reflexionsmaximas intensitet var tillnärmelsevis omvänt proportionell
mot reflexens ordningsnummer, vilket torde betingas därav
att, såsom genom särskilda försök fastställdes, de enskilda
plana gittrens reflexionsförmåga var omvänt proportionell mot
cosinus för infallsvinkeln eller m. a. o. direkt proportionell
mot antalet av de av strålknippet träffade gitterelementen.
Enligt Bragg’s försök är däremot som bekant
röntgenstrålreflexens intensitet omvänt proportionell mot kvadraten på
ordningsnummern, varemot den enligt Darwins teoretiska
betraktelser borde vara omvänt proportionell mot denna
ordningsnummer själv. Ehuru denna sista slutsats står i
överensstämmelse med mina försök, kan detta dock icke betraktas
såsom någon bekräftelse av Darwins teori, vars förutsättningar
i flera avseenden icke voro uppfyllda vid mina försök. För
såvitt man betraktat kristallatomerna såsom elektriska dipoler
(Ewald), har man åtminstone hos vissa kristaller funnit deras
egenperiod stor i förhållande till de använda röntgenstrålarnas
perioder. Detta utgör en väsentlig olikhet mellan mina ifråga-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
