Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Atomforskningen. Av. prof. M. Siegbahn
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
är två slags partiklar, var och en med sin fällt bestämda
storlek, elektriska laddning, massa etc, som förekomma. Vi kalla
dem «- och /^-partiklar. Denna omständighet, att vi ständigt,
oberoende av vilken atom som sönderfaller, återfinna samma
två typer av partiklar bland sönderfallsprodukterna, är ett
resultat av den allra största vikt. Vill man nämligen gå den
motsatta vägen och av de enklare elementens atomer bygga
upp de tyngre, kan det uppenbarligen ske genom att efter
hand tillfoga ett lämpligt antal av den ena eller andra av de
båda nämnda sorterna av partiklar. I laboratorierna ha vi
visserligen ännu icke kommit så långt, men vi måste antaga,
att det är en vanlig process på de himlakroppar, där naturen
skapat de rätta betingelserna för en sådan atomuppbyggnad.
Om man ur observationerna vid de tunga radioaktiva
elementen kan sluta sig till, att endast två byggnadselement äro
behövliga för att ur det ena grundämnet bygga upp det andra,
så torde den slutledningen vara berättigad, att även de övriga
grundämnena äro uppbyggda av samma urpartiklar.
Emellertid måste jag redan nu nämna, att det ena slaget av de
vid de radioaktiva processerna förekommande partiklarna,
«-partikeln, själv ej är enkel. Den kan i sin tur sammansättas
av ett ännu primitivare material.
/^-partikeln däremot är det mest primitiva, som
experimentalfysiken känner. Dess massa är knappast en tvåtusendel
av den lättaste atomens, väteatomens, och dess negativa
elektriska laddning representerar samtidigt det minimimått vari
elektricitet överhuvudtaget kan förekomma. Det är
elektricitetsatomen, och så vitt experimenten hitintills visa, är den
odelbar. Den massa, den besitter, är enligt nu rådande
uppfattning av rent elektrisk natur. För den elektriska atomen
föreslog den engelske fysikern Stoney år 1891 namnet elektron.
Experimentellt har man funnit en mängd olika metoder att
ur materien utvinna dessa negativa elektricitetsatomer, och
vår kännedom om dem är numera rätt ingående. Utom från
radioaktiva, sönderfallande atomer kan man erhålla fria
elektroner genom, att exempelvis bestråla en metallplatta med
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
