Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Atomforskningen. Av. prof. M. Siegbahn
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ultraviolett ljus, varvid från metallytan avges elektroner. En
ännu kraftigare elektronalstrare erhålles, om man — helst i
vacuum — bringar en wolframtråd till tillräckligt hög
temperatur. Vi ha således rika möjligheter att i laboratoriet
framställa och studera elektronerna, och det har också medfört att
man tidigare fick en mer detaljerad kännedom om dessa —
elektricitetsatomerna — än om de vanliga materiella atomerna.
Det lyckades redan 1909 den amerikanske fysikern Millikan
att mäta den elektriska laddningen hos individuella
elektricitetsatomer, under det att det motsvarande problemet: att bestämma
massan hos individuella materiella atomer först utfördes tio år
senare av engelsmannen Aston.
Den MiLLiKAN’ska undersökningens resultat äro av så
väsentlig betydelse för den fråga, som här behandlas, att det synes
mig nödvändigt att något närmare redogöra för dem. Alla
tidigare bestämningar av elektronernas laddning hade utförts
på ett stort antal elektriska partiklar samtidigt och kunde
således ingenting direkt utsäga om den enskilda partikelns
laddning. Det, som erhölls, var ett medelvärde, som inom de
ganska stora försöks felens gränser övereosstämde från fall till fall.
Det inneslöt i sig möjligheten att elektroner med starkt
varierande laddning kunde förekomma, ehuru medelvärdet över ett
stort antal alltid blev ungefär detsamma. Millikan utarbetade
en metod, som han sedan lyckades uppdriva till en ofantlig
noggrannhet och som var så beskaffad att den tillät mätning
av enstaka elektroners laddning. Som ett huvudresultat av
undersökningen framgick, att de vid olika fysikaliska
fenomen frambragta elektronerna hava identiskt samma laddning
inom de ytterst snäva gränser för variation, som de starkt
reducerade försöksfelen medgiva.
Därmed ha vi vunnit en solid grund, när det gäller att
från enklare urämnen bygga upp atomerna: elektronen, som
måste bli den ena av dessa, är en empiriskt noggrant känd
storhet av väl definierad natur.
Emellertid är det icke tillräckligt med elektronerna som
byggnadselement för atomerna, redan av det skäl att däri-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
