Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Den elektrolytiska dissociationsteoriens senaste framsteg. Av prof. Sv. Arrhenius
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Ben elelctrolytislca dissociationsteorien 27
Han säger, att vid stegrad koncentration blir svavelsyran allt starkare jämförd med saltsyra och salpetersyra. Han tar härvid hänsyn till, att denna syra »intensivare än någon annan (möjligen med undantag av perklorsyra) under dehydrata-tion verkar etsande, förstörande och förkolande på organiska ämnen». Vattenfri salpetersyra och vattenfri saltsyra äro pseudosyror, men 100-procentig svavelsyra är en äkta syra, således är den ändå den starkaste av de tre, såsom Berzelius menade. Denne hade redan uppställt satsen, att »syrorna huvudsakligen karakteriseras av egenskapen att förbinda sig med elektropositiva metallers oxider till salter» alltså framhållit såsom syrans viktigaste karakteristiska egenskap »tendensen till saltbildning», vilken Hantzsch också påstår sig ha lagt till grund för sina utläggningar. Men hur skall väl tendensen till saltbildning mätas bättre än genom aviditeten, d. v. s. fördelningen av en bas mellan två syror i och för saltbildning. Det är ju riktigt, att vi ej ännu kunna beräkna aviditeten hos syrorna annat än i utspädda lösningar. Men Hantzsch kan med sina WERNER’ska formler ej beräkna den alls. Att svavelsyran fullständigt utdriver saltsyra och salpetersyra ur deras salter vid kokning — en process, som tekniskt användes — har man hittills tillfredsställande förklarat ur saltsyrans och salpetersyrans flyktighet i enlighet med Berthollets också på den fysikalisk-kemiska lagen om massverkan grundade princip.
Hantzsch är en absolut motståndare till dissociationsteorien — han ansluter sig fastmer till den av H. E. Armstrong framförda »associationsteorien» — och han riktar sig därvid icke blott mot den s. k. klassiska dissociationsteorien, som antar att dissociationen hos ej blott svaga utan även hos. starka elektrolyter är endast partiell, utan han angriper även dem, som, liksom Sutherland (1907), antaga, att de starka elektrolyterna äro fullkomligt dissocierade i sina ioner, även vid högre koncentrationer. Det är huvudsakligen två punkter, som han framhåller, särskilt mot Sutherlands efterföljare, dels salpetersyrans förhållande vid mycket hög koncentration, dels
/
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
