Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Om hårdhet och härdning av kolstål, snabbstål och andra legeringar. Av prof. C. Benedicks
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Om hårdhet och härdning av kolstål och snabbstål 69
(5) återupphettning till omkr. 600° vinnes, att ännu kvarvarande austenit övergår till martensit under någon ytterligare hårdhetsökning. Efter den slutliga avkylningen (6) till rumstemperatur är snabbstålet jämförbart med en av likartade kristallkorn bestående bergart, t. ex. kvartsit, med mer eller mindre homogen martensit i kvartsitens ställe.
Efter så hög upphettning som till 1300° skulle man åtminstone hos kolstål vänta en mycket stor grovkornighet: hos kolstål uppträder ju en dylik efter hög upphettning, görande koistålet skört (»förbränt»). Att den höga temperaturen icke på samma sätt ogynnsamt påverkar snabbstålet, är väsentligen att tillskriva wolframhalten; W har en (till sin natur ouppklarad) benägenhet att motsätta sig bildandet av stora kristallkorn. A andra sidan förefinnes dock hos de härdade snabbstålen otvivelaktigt en ej obetydlig sprödhet, som gör, att de måste behandlas med stor aktsamhet.
I och med det anförda ha vi väsentligt återfört snabbstålets härdningsteori på kolstålets. I bägge fallen hava vi att göra med en i a-järn svårlöslig kropp, karbidfasen, resp. cemen-titen, som genom uppvärmning tvingas i lösning. Genom avkylning, som för snabbstål kan ske långsammare på grund av den omvandlingströghet wolframtillsatsen medför, erhålles i bägge fallen en genom hårdhet utmärkt, fast lösning i a-järn (största hårdheten dock hos kolstålet)x
Den väsentligaste skillnaden är den, att genom wolfram-tillsatsen a-järnets stabilitetsområde blivit förskjutet uppåt, medgivande »rödhårdhet», och denna förskjutning måste tillskrivas det förhållandet, att wolframs kristallgitter överensstämmer med a-järnets. Denna förskjutning till högre temperaturgebiet bör väntas växa med wolframhalten, som därför borde tagas så hög som möjligt. Den wolframhalt, vid vilken man i praktiken stannat, omkring 17 %, får emellertid anses motsvara den största mängd, som man över huvud taget kan få Sitt gå i lösning vid 1300°; vid högre temperatur smälter
1 I bägge fallen kan naturligtvis närvaron av oupplöst karbidfas i viss mån tänkas bidraga till att öka martensitens egenhårdhet.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
