Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Flytande kristaller eller mesomorfa kroppar. Av doc. H. Faxén
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
90°, blir nämligen polarisationsplanet vridet åt motsatt håll och med en vinkel, som är supplementvinkeln till täckglasets vridningsvinkel. Ett omslag sker alltså vid 90°, så att polarisationsplanets vridningsvinkel alltid förblir spetsig, vilket man kan iaktta på interferensstrimmor. En vridning på 180° har samma verkan som ingen vridning alls o. s. v. Till betydelsen av detta omslag skola vi återkomma.
MAUGUINS lösning av MAXWELL’ska ekvationerna har utvidgats av OSEEN till strukturer, där optiska axeln varierar oregelbundet men så, att dess riktning inom varje område, vars dimensioner ha samma storleksordning som ljusets våglängd, är approximativt konstant. Det visade sig, att även då följer ljusets svängningsriktning med optiska axeln i dess vridning utan att visa någon »tröghet». Detta förklarar följande fenomen.
Vid förskjutning av täckglaset kommer, som sagt, en gränsyta mellan två homogena områden att med sin beröringslinje med täckglaset följa med i rörelsen. Beröringslinjen med objektglaset åter blir fast, så att gränsytan kommer att bilda spetsig vinkel med glasen. En ljusstråle kan då gå vinkelrätt genom preparatet på sådant ställe, att den passerar gränsytan någonstädes emellan glasen. Är den polariserad, så vrids dess polarisationsplan en lika stor vinkel, som huvudsnitten i de båda ifrågavarande homogena områdena bilda med varandra. Detta befinnes stämma med OSEENS teori, om hänsyn tages till att gränsytan ej är någon yta i matematisk mening utan ett synnerligen tunt område med kärnstruktur, där optiska axeln kontinuerligt ändrar sin riktning. Optiska axeln har ju i ett homogent område en riktning och i ett angränsande en annan riktning, men övergången sker, som sagt, kontinuerligt.
De nematiska kropparna äro ofta färgade och uppvisa då en stark bichroism. Vad bichroism är, erinra vi oss från turmalin, som brukar tjäna som skolexempel. Turmalin absorberar den ordinära strålen mycket starkare, så att vanligt ljus blir polariserat vid passagen genom en turmalinplatta. Hos azoxyfenetol är det den extraordinära strålen, som absorberas starkare.
Detta har till följd, att om man betraktar en färgad nematisk vätska med hjälp av ett enda NlCOLS prisma, så ser man blott dess ena yta, den som är vänd mot nicolet. Är detta anbragt som polarisator, d. v. s. under preparatet, då strålen kommer underifrån, så ser man av gränsytorna mellan de olika homogena områdena endast deras beröringslinje med objektglaset. Detta förklaras enligt MAUGUIN med hjälp av fig. 15, som föreställer en beröringslinje mellan två homogena områden. På var sida om gränsen är optiska axelns riktning utritad med små pilar. Det infallande ljuset är polariserat och dess polarisationsplan kan exempelvis anges av den stora pilen. Det uppdelas i två
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
