Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - En svensk nobelpristagare. Av doc. A. E. Lindh
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
med röntgenljus bestrålad platta utgående sekundära
röntgenstrålningen fann Barkla, att i denna strålning ingår en grupp
strålar, som vad genomträngningsförmågan beträffar äro
oberoende av den infallande strålningen och endast beror av
radiatorns beskaffenhet. Denna för substansen säregna
strålning kallar Barkla substansens ifråga karaktäristiska
strålning. Barkla och hans medarbetare gjorde ingående
undersökningar över den karaktäristiska strålningen för en
hel serie element och påvisade befintligheten av två slags
karaktäristisk strålning, som Barkla benämnde K- och
Instrålning, av vilka den senare för ett och samma element
hade mindre genomträngningsförmåga än den förra, var med
andra ord mjukare än denna. Genomträngningsförmågan eller
hårdheten mättes genom att mäta absorptionen i
aluminiumfolier och angavs av det numeriska värdet på f.i i ovanstående
relation, eller av \i dividerad med tätheten q för det
absorberande mediet, den s. k. massabsorptionskoefficienten —. Av
dessa Barkla s undersökningar framgick, att absorptionen blev
mindre med ökad atomvikt för radiatorn, vilket innebar, att
den från radiatorn utgående karaktäristiska strålningen ökade
i hårdhet med tilltagande atomvikt eller’ riktigare med ökat
ordningstal för det element, som utgjorde radiator. Detta
visade sig vara fallet för såväl K- som för L-strålningen.
Genom dessa undersökningar hade man alltså fått fram en
karaktäristisk egenskap för röntgenstrålningen från olika
element.
Försöken att för röntgenstrålarna påvisa de förut nämnda
för det vanliga ljuset typiska fenomenen hade emellertid så
småningom börjat krönas med framgång. Barkla påvisade
sålunda 1905 att röntgenstrålarna kunna polariseras. Av
Haga och Wind 1902 gjorda försök att påvisa strålarnas
böjning genom att låta dem passera genom en kilformig spalt
•återupprepades med förfinade metoder av Walter och Pohl
1909. Ur en dylik upptagning med hårda röntgenstrålar
beräknade Sommbrfeld storleksordningen för det använda rönt-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
