Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - En svensk nobelpristagare. Av doc. A. E. Lindh
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
genljusets våglängd (»impulsbredd») till 4 • 10-9 cm. Denna
storleksordning bekräftades genom beräkning av våglängden
ur den Einsteinska relationen h v = e V, som av
nobelpristagarna W. Wien och J. Starck först använts på
emissions-och absorptionsprocessen för röntgenstrålarna. Enligt denna
beräkning erhölls för en spänning av V = 60 000 volt en
våglängd av 2 • 10-9 cm.
Detta till synes obetydliga forskningsresultat, kännedomen
om storhetsordningen för röntgenstrålarnas våglängd, kom
emellertid, tack vare nobelpristagaren v. Laue, att bliva av
epokgörande betydelse för den framtida forskningen. Enligt
de av Bravais, Sohncke, Schönfliess, v. Groth m. fl. givna
teorierna för kristallernas byggnad antog man, att atomerna
eller molekylerna i en kristall intogo lägen, som konstituerade
ett regelbundet rymdgitter. Med kännedom om täthet,
atommassa och antal atomer i elementarvolymen av gittret hade
man beräknat storhetsordningen för gitterkonstanten och
funnit denna vara 10-8 cm. Förhållandet mellan de anförda
ungefärliga värdena på gitterkonstanten för kristallgittret och
röntgenstrålarnas våglängd är nu av ungefär samma storlek
som förhållandet mellan gitterkonstanten för ett
Rowlandsgitter och det synliga ljusets våglängd. Denna analogi ingav
v. Laue den genialiska idén att söka använda en kristall som
böjningsgitter för röntgenstrålarna. De första försöken
utfördes på våren 1912 i Sommerfelds institut i Munchen av v.
Laues båda medarbetare W. Friedrich och P. Knipping och
gåvo en glänsande bekräftelse på v. Laues antaganden. De
experimentella anordningarna vid försökets utförande voro
synnerligen enkla. De från ett vanligt röntgenrör kommande
strålarna avbländades till ett smalt knippe, som först
fick träffa kristallplattan och därefter den bakom denna på
några cm:s avstånd stående fotografiska plåten. Efter skedd
exponering visade plåten den från den direkta strålen alstrade
centralfläcken omgiven av grupper av regelbundet ordnade
interferensfläckar. Den på detta sätt erhållna böjningsbilden
gav i första hand ett otvetydigt bevis för röntgenstrålningens
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
