Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Dispersion och materieforskning. Av prof. J. Koch
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Dispersion och materieforskning 101
eller atomen icke uppträder med någon överskjutande positiv
eller negativ laddning. Var och en av dessa partiklar tänkes
besitta, förutom en viss elektrisk laddning, även en viss massa
och vara bunden med vissa krafter vid sitt jämviktsläge, Ett
begränsat antal av dessa partiklar äro lösare bundna och kunna
utföra harmoniska rörelser med bestämd period och bestämd
dämpning kring sina resp. jämviktslägen. Det är dessa
partiklar, de s. k. dispersionselektronerna, som genom sin relativa
rörlighet bestämma dispersionen. En infallande
elektromagnetisk våg försätter dessa dispersionselektroner i medsvängningar,
med amplitud och fas beroende på det sätt, varpå partikeln i
fråga är bunden vid sitt jämviktsläge och hämmas i sin rörelse,
allt i enlighet med den klassiska mekanikens regler. Varje
sådan partikel kommer då att uppträda såsom en sekundär
ljuskälla och i sin ordning utsända en elektromagnetisk våg med
viss fas och amplitud i förhållande till den infallande vågen.
Vad man då kan iakttaga är den samfällda verkan av den
infallande vågen och hela komplexet av sekundära vågor.
Teorien skall således söka ett nöjaktigt matematiskt uttryck
härför, exempelvis uppvisa hurusom den resulterande vågens fas
successivt förskjutes i den mån vågen fortskrider genom mediet.
Genomföras dessa räkningar, kommer man slutligen till ett
samband mellan å ena sidan dispersion och absorption, d. v. s.
brytningsexponenter och extinktionskoefficienter, och å den
andra sidan vågens frekvens, antalet dispersionselektroner av
olika slag, deras laddning, massa, egenperiod och dämpning.
Så som elektronteorien utvecklades och behandlades av Lorentz,
Drude ni. fl. för c:a 25—30 år sedan, lade man mindre vikt vid
materiens molekylära eller atomistiska struktur. Man synes ha
velat enkelt och överskådligt generalisera den Maxwellska
ljusteorien. Men på de senare åren ha — med särskild hänsyn till
kvantateorien — de molekylarkinetiska synpunkterna blivit till
det yttersta beaktade, såsom exempelvis är fallet i arbeten pä
detta område av Ewald och Oseen; där ha ävenledes beaktats
de inbördes störningarna av de på samma atom eller molekyl,
d. v. s. på ett relativt ringa inbördes avstånd, befintliga ladda-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
