Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Dispersion och materieforskning. Av prof. J. Koch
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
våg. De Bohrska postulaten utsäga emellertid ingenting om
det sätt, varpå dessa elektronövergångar skola försiggå; man
kan endast beskriva förändringens början, slut och resultat. En
följd härav är också den, att man icke kan på förhand avgöra,
exempelvis till vilket av de energifattigare tillstånden
atomsystemet spontant övergår från ett energirikare. Denna
ofullständighet i teorien har man med Einstein provisoriskt sökt utfylla
genom en sannolikhetsberäkning. Enligt den Bohrska teorien
äro sålunda emission och absorption av strålning alltid åtföljda
av omlagringar inom atomhöljet. Har genom någon yttre
anledning, genom tillförande av ett visst minimimått av energi
enligt den Einsteinska lagen, en elektron förts ut ur
atornsystemet från något av de inre höljena, så har det uppstått en
elektrondefekt, som måste fyllas. De omlagringar, som
därvid uppkomma, ge upphov till ett röntgenspektrum. Det
optiska spektrum åter utsändes, då en av de yttersta
elektronerna övergår från någon yttre energirikare kvantumbana till
en energifattigare, eller till sin normalbana. Och som sagt, det
råder icke något enkelt samband mellan elektronrörelsen och
frekvensen hos den utsända eller absorberade strålningen.
Vill man nu från den Bohrska teoriens ståndpunkt angripa
dispersionen och med denna sammanhängande spörsmål, så
uppstår på sätt och vis samma frågeställning, som då den
klassiska elektronteorien skulle bemästra problemet. Vad inträffar,
då en strålning infaller mot ett medium, hur upptages
strålningen och hur återutsändes den samt vad blir det samfällda
iakttagbara resultatet? Ett första försök att
kvantumteoretiskt behandla dispersionen gjordes för c:a 10 år sedan av Debye.
Eleganta räkningar, en frapperande överensstämmelse med de
experimentella resultaten, men principiellt stridiga teoretiska
utgångspunkter — ;så skulle man med några få ord kunna
karakteriseras Debyes vackra ansats. På de senare åren har
frågan åter tagits upp till behandling, och efter något olika
linjer. Kvantateorien betraktar ju strålningen strängt taget som
ett diskontinuerligt förlopp. En del forskare ha också försökt
att tyda ljusets utbredning genom dispergerande medier med
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
